Många är vi som hejar, deltar och glöder för idrottens förtrollande värld. Hängivenheten har ibland inga gränser, och ibland går vi för långt. Här kommer lite tips till att tänka kring idrott – lek eller allvar?

OS:s maskotar Sumi, Quatchi och Miga hälsade oss välkomna till de olympiska spelen. ”With glowing hearts”. Med glödande hjärtan, som det står på den officiella hemsidan. Det var alltså dags att tända glöden och gå igång. Vinter-OS. Du som läser detta har kanske precis upplevt tidernas häftigaste vinter-OS, levt dig in i olika idrottares kämpaglöd, som med en nations förväntningar på sina axlar presterat guld, silver, eller misslyckats och kommit sist.

Hängivenhet och glöd

Det som förenar dig och mig är att vi vet vad vinter-OS innebär: för dig, för mig, för alla andra sportnördar eller lagom intresserade som följer OS med ena ögat. Vi har varit med förr framför tv:n och upplevt gastkramande, närmast episka kamper avgöras och bidragit till en nations förväntningar. Och jublat och gottat oss. Över kanadensarnas tårar för att vi tog ”deras” OS-guld. Tack Tommy Salo. Eller blivit besvikna. Eller rent ut sagt rasande! Vad sysslar Salo med? En fladderpuck från halva plan?! Vår hängivenhet och glöd fick svalla över. Andra gånger är det vi själva som står där och ska lägga en straff i ELU Sports Events fotbollsturnering med sås i benen. Vi har missat, lyckats, målat och bränt. Vi har gett oss hän, klagat på domslut, men vi har gjort det med glödande hjärtan.

Det främsta och bästa med idrottandet är när det uttrycker en känsla av skönhet.

Är det bara en lek eller finns det ett uns av allvar i idrottandet? Jag menar att huvudtanken är, utåt sett, för betraktaren som ser på, att det ska locka fram skönhet, ett vackert spel, konst. Som brassarnas sambafotboll, ryssarnas klapp-klapp, Foppas räkmackor, eller din 360° grab. Det främsta och bästa med idrottandet är när det uttrycker en känsla av skönhet. Det handlar alltså utåt sett inte om allvar. Alla försök att låsa idrottsprestationen i allvar och därmed värdera utövaren är förkastligt och förminskande.

Ett uppvaknande

Vad är din inställning till idrottslig hängivenhet, när den går över gränsen? När du inte längre ser medmänniskor utan motståndare, och du ”för krig” snarare än tävlar, hellre trycker till motspelaren än går på bollen. När har det gått för långt så att du hatar mer än du älskar när du spelar? Det är givet att hos några av oss, kanske alla, är båda sidor synbara när vi idrottar. Förhoppningsvis ser jag det själv och kan tänka till och handla rätt. Om inte, måste jag vara så öppen att jag kan se när mina medspelare försöker upplysa mig om mitt beteende, så att jag vaknar.

Tänk större

Hur får jag då ihop glöd med kärlek i idrott? Jag vill å ena sidan absolut inte förlora, men å andra sidan inte heller göra mina motspelare sura eller ledsna. Sätt då målet högre. Dream big! Forma en vision tillsammans för ditt lag, det sätter siktet på något mer än bara dina motståndare. Du tänker större, och får genom att falla tillbaka på visionen hjälp att sätta ett misslyckande i ett större perspektiv. Så att du kan hantera smärtan över en missad straff, en tunnel, en ojust tackling, en jobbig tillsägelse. Det ger hjälp att förminska frustrationen och hatet på ett sunt sätt. Jesus säger till dig idag: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er (Matt 5:44). Ibland blir alla runt omkring en på plan och åskådarplats som ens ovänner. Man har precis skrikit ut sin förlustsfrustration och det skrämmer vissa, medan andra rynkar pannan. Någon säger till en och ber en att sluta, och man känner sig trängd eller ”förföljd” för att man försökt få sin frustration ur sig. Hur ska jag förebygga att hamna i en olustig situation då?

Ett konkret sätt är att be en stund i laget tillsammans innan en turnering. Kanske har ni ett slagord för er vision som ni innesluter i bönen, och som ni sedan låter gå före er ute på plan. Som i vinter-OS-tider: ”With glowing hearts”. Ett glödande hjärta innefattar både den egna kämpalusten och ett sympatiserande för sina motståndare. Man får ord för att förklara sin väldiga vinnarinstinkt och har lättare för att känna sig okejad. Måla vacker idrott för världen, uttryck den med glädje. Hämma inte glöden, stå för den, men gör det festligt. Så skrik och vråla. Men glöm inte att skratta efteråt.

 

Foto: Aidan Meyer
Jonas Svensson
Lärare, Brämhult. Med i Insidans redaktion 2006-2009 samt som redaktionschef 2012-2014. Ungdomssekreterare i ELU 2012-2015.
DELA
Föregående artikelEn förgyllande skönhet
Nästa artikelJesus – en mästerlig förebild