Några tankar om när Bibeln görs till film

Bibeln kommer alltid vara lockande råmaterial för film. 2014 såg vi två av de mest välkända berättelserna dyka upp på vita duken i Noah och Exodus: Gods and Kings. Båda var typiska ”storfilmer” á la Hollywood, med Russell Crowe (Gladiator) respektive Christian Bale (Batman-trilogin) i huvudrollerna samt en budget som var för sig var cirka sex gånger så stor som hela miniserien Bibeln från 2013. Men var de bra då? Och hur ska man över huvud taget tänka om bibliskt baserade filmer?

Konstnärig frihet och rimliga förväntningar

Två nyckelord är frihet och förväntningar. Som i konstnärlig frihet och rimliga förväntningar. Noah, som kom först av de två, togs emot väldigt olika i kristna grupper. Aronofskys (regissören) val att väva in fallna änglar i form av sten- och asfaltjättar i storyn, samt att framställa Noa som en fanatisk och förvirrad (anti-)hjälte var för många provocerande. Men Aronofsky hade redan på förhand sagt ”det här är förmodligen den minst bibliska film som nånsin gjorts”. Och det är hans konstnärliga frihet att göra sin egen version av berättelsen om Noa, allra mest när han är så tydlig med det är vad han gör. Problemet är att filmbolaget Universal Studios mycket målmedvetet hade den stora kristna publiken i USA som målgrupp och därför klippte en trailer som var mycket mer biblisk än slutprodukten.

De bibliska berättelserna har ett djup och en dramatik, en spänning och psykologisk nerv som ingen enskild film kan fånga fullt ut.

Frihet och förväntningar alltså: en konstnär måste ha rätt stor frihet när han hämtar inspiration ur Bibeln (till skillnad från en predikant som ska förkunna den!), och vi som publik måste ha rimliga förväntningar när en icke-kristen avsändare ska sälja in filmen till en kristen publik.

“Läs boken först!”

Självklart finns det problem med att det kommer ut bibliska filmer på marknaden som i själva verket inte är så bibliska. I en tid då allt färre läser Bibeln kommer majoritetens förståelse av berättelserna i första hand formas av filmen, inte källmaterialet. Vår uppgift som kristna då att se filmen kritiskt (som man alltid bör se på en film!) och vara beredd på att diskutera dess för- och nackdelar, samt uppmuntra våra vänner att ”läsa boken först”, så som många väljer att göra med andra filmer med böcker som förlaga. Man kommer då upptäcka att den verklige Noa inte alls tvingades tolka (och misstolka) syndafloden på egen hand som i filmen, utan att det fanns tydlig uppenbarelse. Å andra sidan kan man se att filmen lyckas med att måla en så mörk bild av den dåtida världen att Guds ingripande, om än chockerande, behövdes.

Bibeln är oslagbar

Filmsajten ”Rotten tomatoes” sammanfattar sitt omdöme om Exodus i att den ”inte riktigt kan leva upp till sitt klassiska källmaterial”. Ingen är överraskad. De bibliska berättelserna har ett djup och en dramatik, en spänning och psykologisk nerv som ingen enskild film kan fånga fullt ut. Jag tycker i och för sig att Exodus gör sitt jobb rätt bra, den är både storslagen, spännande och i huvudsak trogen Andra Moseboken. Men det understryker att vi, lika väl som sekulära filmkritiker, kan föra en vettig diskussion om bibliska filmers kvalitet eller brist på kvalitet.

Hjälten?

En sista grej: Kanske den viktigaste frågan att ställa till en film baserad på Bibeln är om den gör Gud till berättelsens hjälte. Om svaret på den frågan är ”ja”, bör man i min mening vara generös mot avvikelser i detaljerna. Om svaret på den frågan är ”nej”, måste vi hitta bra sätt att kommunicera detta till en så bred publik som möjligt.