– hur kan man som kristen tänka om det?

I påskas reste den dansksvenske högerextremistiske politikern Rasmus Paludan på valturné i en rad svenska städer. Bland annat brände han koranen. Resultatet blev upplopp, kravaller och debatter om yttrandefrihet och polisvåld.

Sagor och superhjältefilmer bygger för det mesta på den välbekanta premissen om de goda mot de onda. Temat är inte bara en bekväm verklighetsflykt utan kan även väcka diskussion om, och längtan efter, dygder som mod, trofasthet, rättvisa och så vidare.

Inte svartvitt

Man ska dock vara försiktig med att tolka tillvaron i alltför svartvita termer av gott och ont. De flesta frågor och konflikter i samhället är alldeles för komplicerade för att kunna fångas i så enkla kategorier eftersom vi människor, i djupet av vårt hjärta, är både och. Skapade goda av Gud, men i alla avseenden skadade av synden. Varje enskild människa är en otroligt komplicerad variation av gott och ont – hur mycket mer då inte ett samhälle.

En av frågorna som dominerat samhällsdebatten åtminstone sedan påsken är vem som gjorde rätt eller fel i fråga om koranbränningarna och de så kallade ”påskupploppen”. Är Paludan, som bränner koraner och smädar Muhammed, en ensam kämpe för yttrandefriheten, eller är det de som ”försvarar sin bok” som är hjältarna i mötet med en hänsynslös extremist? Och vad ska man egentligen tänka om polisernas agerande, för att inte tala om polisledningens beslut om tillstånd för Paludan samt hur de hanterade varningar för upplopp i samband med hans demonstration? Nej, här är vi inte hjälpta av svartvitt tänkande.

“Man ska dock vara försiktig med att tolka tillvaron i alltför svartvita termer av gott och ont.”

Yttrandefrihet och våldsmonopol

Låt oss börja med några demokratiska grundprinciper. För det första: yttrandefriheten måste skyddas. Ett samhälle är sjukt om människor inte vågar uttrycka sina tankar och åsikter av rädsla för vad som då kan hända dem. För det andra: staten måste ha våldsmonopol. Ordet låter kanske hotfullt, men poängen är den motsatta: staten har “monopol” på våld, ingen annan grupp i samhället har rätt att ta till våld för att försvara sin sak. Vi måste kunna lita på att om människor utsätts för våld, så kommer staten att stoppa det. Om vi inte kan lita på att staten skyddar oss genom polis och militär kommer snart individer att beväpna sig för att fylla det tomrum som statens frånvaro skapar, och det riskerar att leda till kaos.

Bibeln håller med

Båda dessa principer har tydligt teologiskt stöd. Gud har skapat människan förnuftig vilket innebär att hon kan påverkas av argument. Som skapad till Guds avbild är människan sanningssökande och måste få lov att söka sanningen även om det sökandet leder henne på vägar som samhället misstycker till. Därför är det så viktigt att man får lov att uttrycka sin mening fritt även om andra kan bli kränkta av det. Minoriteten kan ju ha rätt. Våldsmonopolet är givetvis statens och inte individens. Vi har fått buden att vare sig döda eller skada andra människor och har därför ingen rätt att göra det. Staten bär däremot svärdet i Guds ställe för att upprätthålla lag och ordning.

Risk för kränkning

Men att yttra sin mening och att kränka är ju inte samma sak – det går ju att göra det ena och samtidigt undvika det andra – kan man invända. Det är givetvis sant men känslan av kränkthet är olika från person till person, och lagen kan inte ta hänsyn till människors känslor. Varje människa vill slippa bli kränkt men det är inte en mänsklig rättighet att slippa det. I ett gott samhälle kränks inte människors övertygelser jämt och ständigt, men risken måste få finnas där, annars kommer samhället att styras av människors känslor.

Borde Paludan ha fått tillstånd över huvud taget? Vi menar att polisen måste sträva efter att ge honom det. I undantagsfall kan det möjligen vara rätt att neka eller byta plats, men inte på grund av hot om våld. Här kommer nämligen principen om våldsmonopolet tillbaka. Om staten fattar beslut av rädsla för vad terrorister ska göra är det deras hot om våld som trumfar statens våldsmonopol, och då har staten gett upp om att kunna skydda sin befolkning och upprätthålla lagstyret.

En annan väg

Finns det då en väg framåt? Ja, samtliga inblandade kan göra bättre val. Paludan kan initiera ett mer konstruktivt samtal. Upploppsmakare kan byta ut stenar mot plakat. Polisledningen kan sätta in mer resurser. Civilsamhället – föreningar, företagare och enskilda – kan mobilisera en lugnande närvaro och möjligheter för mänskliga möten som bromsar polarisering och våld.

Kristna kan tjäna samhället genom att försvara varje människas rätt att yttra sig, och samtidigt påminna om vad det innebär att hålla någonting för heligt. Som alltid är Jesus vår förebild. Han överlät hämnden åt Gud och accepterade lidandet framför våldet. Vi ska fortsätta bära vittnesbörd om en Gud som inte behöver försvaras med våld. Det är ett ”tyst” vittnesbörd som riskerar att ignoreras, men för dem som ser efter talar det sitt tydliga språk. När kristen tro kritiseras eller förlöjligas skrivs det debattartiklar, men det kastas inte stenar på poliser. Vi ska försvara vår tro med övertygelse och argument, men aldrig med högmod eller hot.

Foto: Unsplash.com
DELA
Föregående artikelPositiva negativa nyheter
Nästa artikelVanans makt