– hur kan man som kristen tänka om det?

Den 22 mars går en elev in på Malmö Latin och mördar två lärare. Händelser som dessa kan verkligen skaka om vår tillit – inte bara till människor, utan även till Gud.

Hur skriver man egentligen något meningsfullt om skolmorden i Malmö? Det finns ett avsnitt i dikten “Schubertiana” av Tomas Tranströmer, ur Sanningsbarriären från 1978, som jag, Daniel, ofta återkommer till i livet.

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.

Dikten påminner om att tillit är grundläggande för en människa. Hur ska jag kunna leva mitt liv som en (någorlunda) fri människa om jag inte har tillit? Om jag jämt skulle vara rädd för att busschauffören var självmordsbenägen, kocken mordlysten och att de som byggde bron jag åker på var fulla när de arbetade – då skulle livet bli alldeles outhärdligt.

Tilliten skakad i grunden

Tilliten skakades av den fruktansvärda händelsen på Malmö Latinskola den 22 mars. Två lärare mördades av en 18-årig elev, och det verkar inte finnas någon “bra” förklaring till varför just de dödades eller om gärningsmannen hade några särskilda motiv. Just dåd utan ett klart motiv tycker jag är särskilt skrämmande, för jag vet inte hur jag ska skydda mig mot dem.

De flesta av oss lever “vår dagliga dag” utan att tänka på all välvilja vi tar för given. Händelser som morden på Malmö Latin skadar tilliten och påminner oss om att ondskan är ständigt närvarande. Vår tillit till andra människor får sig en spricka, men en händelse som denna kan givetvis även påverka vår tillit till Gud, för var finns egentligen Gud i allt detta och hur kan han tillåta det?

Tranströmer fortsätter dikten med det egentligen ganska uppenbara påståendet:

Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.

För Tranströmer ligger konsten och musiken väldigt nära religionen, och därför är det i den riktningen han pekar sin läsare. Men inte heller kulturen, hur fantastisk den än är, ger skäl nog för att bevara tilliten i tider av katastrof.

Gud har sår

Några av alla de saker som skrämmer mig med dådet i Malmö är att det är orättvist, omotiverat, onödigt. En sak som verkligen tröstar mig är att detsamma kan sägas om Jesus död. Också den var orättvis, omotiverad och, i alla fall till det yttre, onödig. “Ingen annan Gud har sår” kallar Ylva Eggehorn en av sina dikter, och Jesus liv och död påminner om just det – Gud har sår. Han har blivit utsatt för oskyldigt våld, för meningslöst lidande, för en orättvis avrättning. Och han har gjort det utan att hata. Utan att slå tillbaka. Han har till och med planlagt det så att han vinner genom att lida, för genom sitt oskyldiga lidande och sin oskyldiga död lägger han grunden till sin uppståndelse och seger.

Gud har blivit utsatt för oskyldigt våld, för meningslöst lidande, för en orättvis avrättning.

Var är Gud?

Men vad hjälper det när jag drabbas av det onda? Jag litar ju på att Gud ska hjälpa och skydda mig och dem jag älskar, så när katastrofen ändå kommer – vad säger det om Gud? Men det är just i den situationen som Jesus död och uppståndelse verkligen spelar roll. Att vår Gud har sår gör all skillnad. För det visar för det första att det onda finns mitt ibland oss och att livet kan vara djupt orättvist. Det är alltså inte fel på oss för att vi lider, och det är inte fel på Gud heller – för också han drabbades ju av det onda. Men, för det andra, visar Jesus lidande och seger att orättvisan inte kommer vinna och att Gud har makten.

Ja, jag litar på att Gud skyddar och bevarar mig men inte från allt ont – för det onda kommer vara kvar här till dess att Jesus återvänder – men han bevarar mig i och genom allt ont som drabbar mig. Hans absolut viktigaste mål är att få rädda mig till evigheten där sorg och lidande för alltid är borta, och genom sin död och uppståndelse har han bevisat att han har makten att slutföra sitt uppdrag. Det skapar tillit.

Ett hopp

Flera saker tyder på att vårt samhälle står inför en förtroendekris, alltså att tilliten till medmänniskor och samhället i stort sjunker. Händelser som denna riskerar att bidra till detta. Kristna har inga garantier om ett enkelt liv, vi delar livsvillkoren med våra medmänniskor oavsett tro. Däremot har vi en unik grund för tillit i Guds person och löften. Vår Gud är en Gud som segrar när han lider. “Gott” och “ont” finns verkligen. De är inte mänskliga konstruktioner utan på liv och död. Gud har låtit mänsklighetens ondska drabba sig själv samtidigt som han bar straffet för samma ondska. Hans kors är vårt enda hopp, men det hoppet sviker oss inte, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som han har gett oss (Rom. 5:5).

Den sortens liv – den tillit – som växer fram ur den kärleken kan mer och mer bli en gåva till vår omvärld och ett vittnesbörd om vad som bär genom allt.