Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er.

Matt 7:7

Det här är en rätt välkänd vers. Om du har läst Nya Testamentet från början någon gång behöver du bara läsa tre, fyra sidor innan den dyker upp. Jesus står uppe på ett berg och pratar om Gud när han säger detta. Han försöker förklara vem Gud är och hur hans rike fungerar – både för dem som lyssnade då och för oss som läser Bibeln idag.

När jag läser bibelordet och försöker klura på vad den betyder inser jag att versen handlar en hel del om mig. Jesus säger att det är jag som ska be, söka och bulta. Men varför måste jag göra något? Kom igen, jag pallar inte! En annan sak jag funderar på är varför Jesus egentligen säger som han gör. Om Gud vet allt borde han också veta vad jag vill. Och om han vet det, varför måste jag i så fall be till honom?

Några verser längre ner står det att Gud vill ge det som är gott åt dem som ber honom. Tanken med att vi ska be, söka och bulta är alltså att vi ska få uppleva att Gud ger oss något gott. Detta vill han göra både för att han älskar oss och för att visa oss att han är god.

Man vill gärna ge en riktigt grym present till sin bästa kompis för att man vet att han eller hon kommer att gilla den. Precis på samma sätt tror jag att Gud vill ge oss gåvor som vi blir glada för och kan njuta av.

Men varför är det i så fall jag som ska be om den här presenten? Du hade antagligen inte velat ta emot en present av en främling som följer efter dig på stan och påstår att han gärna vill ge dig en gåva. Gud vet hur vi människor fungerar och därför tvingar han sig inte på oss. Han har redan sagt att han vill ge oss goda gåvor. Frågan är om vi vill ha dem. Gud är inte efterhängsen på ett jobbigt sätt. Om vi vill kan vi få lära känna honom, så att han inte längre är en främling för oss. Lär vi känna honom blir han vår pappa som vi vill ge vår önskelista till. Kanske kan vi till och med prata med honom om de saker vi önskar oss.

När man lär känna Gud är han inte längre den där främlingen man hör andra pratar om. Någon beskrev detta som att gå in i ett stort hus. Vi går in genom ytterdörren och hamnar i hallen. Där kikar vi kanske runt lite. Vi går några varv och tycker att vi har bildat oss en uppfattning om huset. Ibland kan vi tycka att vi fattar en del om hur Gud är och blir på något vis rätt så nöjda utan att ha sett resten av ”huset”. Vi missar mycket! För varje dörr vi knackar på har Gud lovat att öppna. Han har också lovat att han vill ge goda gåvor åt oss. Kanske är det rädsla, vördnad eller ibland helt enkelt brist på nyfikenhet som gör att vi stannar i hallen. Kvar finns många dörrar att knacka på och många rum att upptäcka och utforska. En sista fråga dyker upp i mitt huvud: vad är det egentligen jag väntar på?!

Bön:
Gud, jag vill lära känna dig på riktigt! Jag vill inte att du ska vara en främling i mitt liv längre. Låt mig få upptäcka mer av dig och hur god du är! Amen