Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus…
Rom 8:1
Jag ser en rättssal framför mig. Det är jag som sitter på den anklagades stol och får möta åklagarens blick. Det är mig han vill sätta dit, det är mig han vill få dömd. Han ler och reser sig upp, för nu är hans stund kommen. Stunden då han ska få anklaga mig och berätta för alla i salen om det jag gjort som är fel. Jag kallsvettas och vill helst sjunka igenom golvet, för jag vet att det han kommer att säga är sant.
Han börjar sina anklagelser med att berätta om den gången jag var dum mot en klasskompis i skolan och inte lät henne vara med i leken och hur jag alltid ville styra och ställa på andras bekostnad. Han fortsätter med när jag blev arg på mina föräldrar och ljög för dem, när jag hånskrattade åt min kompis nya tröja och när jag fuskade på matteprovet. Jag skruvar på mig, slänger en vädjande blick åt åklagaren för att få honom att sluta, men han fortsätter. Fortsätter att berätta om alla de skitiga tankar som ständigt far igenom mitt huvud och om allt skitsnack som gått ut ur min mun, ofta för att jag ska framstå som den perfekta. För att inte tala om alla de fördomar jag har och har haft mot andra människor i min omgivning. Usch, jag inser där jag sitter att han har rätt i allt han säger och att detta inte kommer att sluta lyckligt. Tillslut tar han upp det som jag kanske fasat mest för, nämligen den egoism som finns i mig. Hur jag alltid vill ha det bästa och hur andra får stå i skymundan och kanske till och med lida, bara jag får synas, bara jag får det jag vill ha.
Det är livsviktigt och när jag tänker efter är det ju faktiskt där jag har det som allra bäst.
Åklagaren tystnar och ser upp mot domaren för att få en reaktion. Domaren suckar, men förblir tyst. Jag vet att det är kört och att jag kommer att dömas till döden för det här. Åklagaren stirrar på mig och jag möter hans triumferande blick. Det hugger till inne i mig och jag mår fruktansvärt illa.
Då händer det något. Någon ställer sig framför mig och möter åklagarens blick istället för mig och jag ser hur åklagarens blick förändras från att ha varit triumferande till att bli nervös och uppjagad. Mannen som står framför mig och som jag så väl känner igen, tar plötsligt till orda och säger: ”Det blir ingen fällande dom här idag. Det finns ingen fällande dom för den som är med mig. Jag tar den anklagades straff.” Så vänder han sig till mig och säger: ”Du kan gå hem, du är fri nu. Jag tar på mig det straff som du har förtjänat, eftersom du är min älskade vän. Du är med mig och därför blir det alltså ingen fällande dom för dig.”
Det blir ingen fällande dom för den som är i Kristus Jesus. Det är sant och det blir min räddning. Jag jublar och ropar ut min tacksamhet till honom. Samtidigt inser jag hur oerhört viktigt det är att leva med honom, att vara i honom. Det är livsviktigt och när jag tänker efter är det ju faktiskt där jag har det som allra bäst. Det är hos honom som jag kan leva det verkliga livet och det är där friheten finns.
Kristus Jesus, Du tog mitt straff
och jag vill prisa Dig för det.
Jag vill tacka Dig för att Du
älskar mig så mycket,
att Du är beredd att offra allt för min skull.
Förlåt för allt jag gör fel
och att jag så ofta bryter mot Din vilja.
Hjälp mig att leva mitt liv för Dig och i Dig.
Tack för att det är där som det verkliga livet finns och att jag får ta emot det som en gåva ifrån Dig.
Amen
