Gud vill ha hela ditt liv

Det främsta är detta: ”Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en. Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du ska älska din nästa som dig själv.” Inget annat bud är större än dessa (Mark 12:29-31).

Vi lever i ett samhälle där vi gjort religionen och Gud till en privatsak. Gud har blivit privat på så sätt att vi inte får berätta om vår tro i det offentliga, annat än för att kritisera den eller på sin höjd beskriva den sakligt. Men det är inte nog med det – vi har även begränsat Gud till att bara gälla små, privata utrymmen i våra liv.

Det hörs hela tiden. “Man borde inte blanda ihop religion och politik” konstaterar läraren på samhällskunskapen. “Pengarna från sommarjobbet har jag slitit hårt för, så Gud kan väl inte ha någon åsikt om vad de spenderas på?” tänker vi när vi kryssar mellan klädställningarna under sommarrean. När Jesus svarar på frågan om vilket det största budet är, säger han att vi ska älska Gud av hela vårt hjärta, av hela vår själ, av hela vårt förstånd och av hela vår kraft. Det viktiga här är ordet hela. Allt. Inget lämnas utanför. Inte hela min kraft förutom de 5% jag ska lägga på läxor och hela mitt förstånd förutom de 7% jag använder för att tänka kring politiska frågor. Gud vill ha allt!

Vågar vi låta Gud ta den plats i våra liv som han längtar efter?

Här krävs en rejäl dos ödmjukhet för att inse att vi många gånger har skyfflat in Gud i de mer bekväma eller, som vi ibland kallar dem, “andliga”, delarna av vårt liv. Häri ligger den stora utmaningen för oss. Vågar vi låta Gud ta den plats i våra liv som han längtar efter? Är vi beredda att låta honom få vara den som sätter gränser, riktlinjer, mål och mening för allt i vårt liv? Förstår vi allvaret i att vi älskar Gud med allt vi är, inte bara när vi sjunger lovsång i gudstjänsten, utan även genom hur vi lägger våra röster i riksdagsvalet, hur vi sorterar våra sopor och hur mycket tid vi spenderar framför datorn?

Men som tur är står vi inte ensamma i det här. Hur kan vi älska någon ur tomma intet? Det enkla svaret är: det kan vi inte! Utan vi får stämma in i Johannes bekännelse: Vi älskar därför att han först har älskat oss (1 Joh 4:19).