Jag säger er sanningen: Allt som ni binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som ni löser på jorden ska vara löst i himlen. (Matt 18:18)

I Matteusevangeliet talar Jesus om en broder som gjort orätt. Brodern vill varken inse eller göra något åt detta, trots att andra på olika sätt försöker få honom till bättring. Han vill inte se det onda han gjort och söker därför inte heller förlåtelse. 

Det kan vara svårt att bekänna att man gjort fel. Ofta är det lättare att hitta undanflykter eller lägga skulden på någon annan. Men någonstans bär vi ändå en gnagande känsla av att vi gjort fel. I grunden har detta att göra med vad vi skapats för. Som skapade till Guds avbild är vår innersta kärna kärlek. Vi är skapade av kärlek, i kärlek och för kärlek. När vi agerar i motsats till denna kärlek skapas sår inom oss som bara kan läkas genom förlåtelse. 

Rummet som tidigare varit mörkt och ångestfyllt var nu istället fridsamt och lugnt.

Sent en fredagskväll blev jag uppringd av en sjuksköterska. Hon frågade om jag kunde komma till sjukhuset, till en man som låg för döden. Jag hade anat varför mannen bett om en präst och frågade honom om han ville bikta sig. Det ville mannen och han berättade från hjärtat. Han bekände synd efter synd och när han var klar sa han: “Nu är jag redo.” Vi bad Herrens bön tillsammans och jag gav honom välsignelsen. Rummet som tidigare varit mörkt och ångestfyllt var nu istället fridsamt och lugnt. Dagen efter fick jag veta att mannen somnat in ett par timmar efter att jag lämnat sjukhuset. Han hade fått uppleva Guds förlåtelse på djupet. Allt som tyngt honom hade han bekänt inför Gud och Gud hade skänkt honom nåd. Såren hade läkts. Fridfullt kunde han somna in och gå från död till liv! 

Gud är rik på nåd, står det i Bibeln. Vi får påminna oss om det varje gång vi kommer inför Gud med allt som tynger oss. När vi ber om förlåtelse får vi också ta emot Guds kärlek. Vi blir helt fria och går från död till liv. Vi helas inuti och får fullständig frid från himlen. Vi blir redo att möta inte bara döden, utan själva livet!

Bön

Kom, du mitt ljus, och lys upp mitt mörker. Kom, du mitt liv, och lös mig ur döden. Kom, du min läkare, och hela mina sår. Amen.

 

Din trofasta kärlekE. McNeill, I-M. Ericsson

Din trofasta kärlek
aldrig oss lämnar.
Din barmhärtighet,
den kan aldrig ta slut.

Den är ny varje morgon,
ny varje morgon.
Stor är Din trofasthet min Gud,
stor är Din trofasthet.

Foto: FreeImages.com/Sias van Schalkwyk
DELA
Föregående artikelGud rörde vid Lucas
Nästa artikelHan hörde mig