Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud. Må din gode Ande leda mig på jämn mark. Ps.143:10

Aulamötet var snart slut. Vi hade fått fantastisk undervisning och god bullfika i magen. Nu var det bara aftonbön kvar innan vi skulle sätta oss i bilen hem igen.
Mannen som ska hålla i aftonbönen går upp på scenen och börjar berätta på sin vackra norrländska.   Han berättar om en man som går på lina över ett högt och livsfarligt stup. Mannen har dessutom en skottkärra framför sig på linan. På ena sidan av stupet står en stor folksamling som tittar på. Mannen på linan frågar om det finns någon som tror att han klarar att gå över till andra sidan. Alla skakar på huvudet. Det där är alldeles för farligt. Det finns inte en människa som klarar det.

Men mannen börjar gå. Han går där fram och tillbaka på linan. Fram och tillbaka över stupet. Säkert och utan att ens vara i närheten av att trilla ner. Efter en stund frågar han igen om det finns någon som tror att han klarar det. Nu är det några som säger att de tror att han klarar det. Då frågar mannen en av dessa. ”Vill du då sätta dig i skottkärran?”.

Norrlänningens berättelse har helt fått mig att tappa greppet. Detta kan inte vara sant. Det känns för stunden som om jag är helt ensam i den stora aulan. Som om Gud ser bara mig och säger ”Karin, litar du på mig?”. Som om Gud sänt hit norrlänningen bara för att Gud igen ville säga dessa orden till mig och igen berätta berättelsen om mannen på linan. Flera gånger under året har Gud på olika sätt och genom olika människor berättat exakt samma berättelse. Och jag kan inte längre tvivla på Guds tilltal till mig. Litar jag på Gud? Är jag beredd att sätta mig i skottkärran? Vågar jag ge mitt liv i Guds händer? Trots att jag bara ser ett livsfarligt stup och en tunn lina…?

Jag vill lita på Gud. För varje gång jag hört berättelsen har en frustration vuxit i mig. AAAA!! GUD! Hur vill du att jag ska visa att jag litar på dig? Hur ska jag visa att jag vill sätta mig i din skottkärra?

För mig har svaren kommit flera gånger. Flera gånger har jag fått göra saker som jag egentligen inte vågar, men där får jag lita på att Gud bär och håller. För andra har de här sakerna kanske inte låtit som någon märkvärdig grej men för mig har det varit svåra beslut och ibland fyllt av ångest. Men Gud har gett mig frid. Frid och lugn i situationer som jag trodde skulle vara en svår kamp. Han har haft ett stadigt grepp om handtagen på skottkärran och jag har fått se på honom istället för problemen under mig.

Testa du också. Lita på Gud. Han håller.

Bön: Gud, jag vill lita på dig. Hjälp mig att göra det även när jag inte alls förstår din väg. Lär mig höra din andes röst i mitt liv och följa den. Tack Herre för att du bär genom allt. Amen.

Sång: Jag kommer alltid gå vid din sida. Kom mitt barn och ta min hand.  (Jag är med dig, Frank Ådahl)

 

Foto: Aidan Meyer
DELA
Föregående artikelBilder som berättar
Nästa artikelI valet och kvalet