Bli stilla och besinna att jag är Gud, upphöjd bland folken, upphöjd på jorden. Ps. 46:11

Psaltarens 46:e psalm inleds med de ganska välkända orden Gud är vår tillflykt och styrka, en hjälp i nöden, väl beprövad. Den fortsätter med orden att vi därför inte behöver vara rädda, oavsett vad som händer. Gud bor i sin stad, den vacklar inte, och han hjälper den när morgonen gryr. Psalmförfattaren beskriver hur Gud verkar på jorden och så kommer orden från Herren själv: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud, upphöjd bland folken, upphöjd på jorden.” 

Då kallar han oss tillbaka och påminner oss om vem han är.

De orden sitter på mitt kylskåp, som en daglig påminnelse om att då och då stanna upp och tänka på vem Gud är. Det tror jag att många av oss behöver göra oftare. Uppmaningen att bli stilla fungerar ungefär som ett ”Stopp! Vart är du på väg?” Vardagen rullar på och ibland springer vi så fort att vi nästan springer bort och glömmer Gud. Då kallar han oss tillbaka och påminner oss om vem han är. Upphöjd bland folken och upphöjd på jorden – en stor och mäktig Gud. Men att bli stilla är också ett ”Ta det lugnt! Jag håller dig i mina händer.” Det handlar om att ta emot den frid som Gud vill ge. Det är att tillåta sig att vila i nåden och känna hans kärlek och omsorg, mitt i tillvarons brus.

När allt går bra och du tycker att livet är fantastiskt – bli stilla och vet att Gud är god. Det är han som ger dig allt härligt och han är värd att upphöjas och äras. Tacka honom.

När du känner dig stressad, orolig eller ledsen – bli stilla och vet att Gud har koll. Låt honom vara din tillflykt och styrka. Han håller.

När du har en vanlig, lagom grå novemberdag – bli stilla och vet att Gud är Gud. Han är hela världens Herre och han älskar dig. Det räcker så.

Bön

Gud, tack för att du är god och mäktig och vill ha oss nära. Påminn oss om det när vi glömmer. Amen.

 

Min själ får vila utJacques Berthier, Taizé

Min själ får vila ut
i stillhet hos Gud,
i frid fylls jag av liv.
Endast i Herren
finner själen vila,
vilar ut hos Gud.

Foto: FreeImages.com/Sias van Schalkwyk
Annie Svensson
Student, Malmö. I Insidans redaktion sedan 2020. annie.svensson@insidan.net
DELA
Föregående artikelEn ny livsriktning
Nästa artikelGud talade genom min kompis