Välkomnar du andra?

Alltså: allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Detta är lagen och profeterna. (Matt. 7:12)

En dag gick jag till en ny kyrka, men när jag gick in blev jag nervös. Var skulle jag sätta mig? Vad tänkte folk om mig? Plötsligt kom några personer fram och hälsade och frågade om jag ville sitta bredvid dem. Det betydde mycket! En annan gång gick jag på ett kyrkkaffe där jag inte kände någon. Jag satte mig vid ett bord och hoppades att folk skulle slå sig ner för att småprata. Ingen satte sig ner, förutom en person som inte verkade vilja ha kontakt. Jag kände mig löjlig och gick iväg.

Vad skulle göra att du kände dig avslappnad, trygg och välkommen?

Jag har varit med om situationer där någon ny kommit in i kristna sammanhang och flera är nyfikna på vem det är och om personen varit i en kyrka tidigare. Men ingen pratar med personen. Sedan går personen hem och någon säger: “Vem var det, bor hen här? Är inte det den som bor där och gör det?” Detta hade man ju fått reda på om man faktiskt hade frågat! Själv tycker jag att det är obekvämt att prata med nya människor. Då hjälper det om man är två, så kan man hjälpas åt att prata och det känns inte lika pinsamt om den ena inte kommer på något att säga.

Om kyrkan ska vara en plats där människor känner sig sedda och älskade av Gud så behöver vi som är en del av kyrkan leva efter det. Såklart är människor olika och alla vill inte ha sällskap eller prata när de kommer som nya. Man ska självklart inte tvinga sig på någon. Men att åtminstone bjuda in, det tror jag uppskattas. Om ingen välkomnar en, kan det faktiskt tolkas som att man inte är välkommen alls.

Om du kommer till en ny plats där du inte känner någon, vad skulle göra att du kände dig avslappnad, trygg och välkommen? Hur kan du, som Guds redskap, bidra till att andra får del av gemenskapen? Gör det för andra.