Paulus var apostel. Trots det blev han ofta ifrågasatt – och då gick han in i försvarsläge. Men Paulus fokus var inte att försvara sig själv utan att försvara evangeliet.

I Första Korintierbrevet finns en uppräkning av dem som fick se Jesus efter uppståndelsen. Det var ganska många, mer än femhundra personer. Alla fick se Jesus innan himmelsfärden. Alla utom det sista ögonvittnet som räknas upp: Paulus. Han kommenterar det (Paulus är författare till brevet) och skriver: Allra sist visade han sig också för mig, som för ett ofullgånget foster. Jag är ju den minste av apostlarna, inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling (1 Kor. 15:7–9).

Paulus fick sitt möte med Jesus och sin kallelse till apostel efter de andra, efter de tolv som Jesus kallade under sin livstid och Jesus bror Jakob som också kan räknas till apostlarna. Paulus liknar sig själv vid en ofödd bebis, eftersom han inte ens kände Jesus vid korsfästelsen, uppståndelsen och himmelsfärden. Han kallar sig ovärdig, eftersom han förföljt de andra apostlarna och andra kristna.

Den kristna trons centrum är Jesus. Men vem Jesus är och vad Jesus gjort behövde spridas, och det behövde formuleras.

Ändå är han en apostel. För att Gud ville ha det så. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än alla de andra – fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig (1 Kor. 15:10).

Apostlarna på Nya Testamentets tid hade ett särskilt uppdrag i kyrkan. Deras undervisning skulle lägga grunden till hur den kristna trons innehåll skulle beskrivas. Den kristna trons centrum är Jesus. Men vem Jesus är och vad Jesus gjort behövde spridas, och det behövde formuleras. Apostlarnas skrifter kom att tillsammans med Gamla Testamentets skrifter bli Bibeln – kyrkans heliga skrift och Guds kärleksbrev till mänskligheten.

Men det fanns personer både i de kristna församlingarna och utanför som ifrågasatte Paulus. Inte minst verkar det ha varit så i Korint dit Paulus skrev två av de brev som finns i Bibeln. För Paulus är det så viktigt att evangeliet, det glada befriande budskapet om Jesus, inte förändras eller förvanskas. För om det händer blir människor på nytt slavar under människors tankar, i stället för befriade av Guds nåd och kärlek. Därför skriver Paulus: Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss. Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud (2 Kor. 5:20). 

Några gånger kan jag tänka, när jag läser Paulus brev, att han är kaxig, men när jag fortsätter och söker en djupare bild möter jag också hans beredskap att lida för evangeliet (2 Kor. 6:4 ff) och hans längtan att hellre berömma sig för sin svaghet (2 Kor. 11:30). Så nej, Paulus är inte självupptagen – han är upptagen av evangeliet.