Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom! Mark 4:41

Lärjungarna grips av stor fruktan när de ser Jesus makt. I Bibeln är begreppet ”att frukta Gud” helt centralt. Både i Gamla och Nya Testamentet är detta kanske det vanligaste begreppet för att beskriva en rätt inställning till Gud. Det används i samma betydelse som när vi idag säger att ”vara kristen”. Ändå använder vi ordet väldigt sällan. Betydelsen är knepig och det kan lätt missförstås – handlar det om rädsla?

Nej, gudsfruktan är något annat än rädsla. Rädsla är inte en del av en god gudsrelation. Det finns i stället fyra andra ord som ganska bra fångar in vad gudsfruktan är: respekt, bävan, vördnad och ära.

Det var alltså i mötet med Jesus som lärjungarna greps av fruktan. Gudsfruktan har sin utgångspunkt i vem Gud är och vad han kan göra. Gud är stor – han har andats ut hela universum och håller allt i sin hand. Gud är skrämmande mäktig – han gör vad han vill, när han vill. Han har inga begränsningar och ingen kan kontrollera honom. Gud är helig – så brännande ren, strålande och så arg på ondskan att den förtärs i hans närhet. Vi kan inte sätta oss upp mot honom. Inför Guds storhet, makt och helighet fylls vi med respekt och bävan.

Vi leker inte med Gud – vi böjer oss för honom.

Stannar vi här skulle gudsfruktan mest påminna om rädsla. Men det finns fler egenskaper hos Gud. Gud är god – han vill alltid det bästa för sin skapelse och för dig. Gud är nådefull – han förlåter och ger dig inte vad du förtjänar, utan svarar på ditt svek med trofasthet och kärlek. Gud är barmhärtig – hans hjärta slår för oss, han bryr sig, han har omsorg, tålamod och förståelse. Han är en Gud som offrar sig för mig. Inför honom kan jag inte stå oberörd. Detta är inget jag kan tramsa bort. I stället fylls jag med djupaste vördnad. Vi tystnar i beundran, samtidigt som vi vill lyfta upp honom, ära honom och hylla honom, trots att vår hyllning känns obetydlig i sammanhanget.

Att frukta Gud är att veta vem Gud är. Det är att ana sin egen litenhet och Guds väldighet, sin egen svaghet och hans innerliga godhet. Vi leker inte med Gud – vi böjer oss för honom. Samtidigt, hos Gud finns ingen rädsla – vi kan med ett barns självklarhet springa in i hans öppna famn, i förtröstan och tillit.