En novell baserad på Luk 7:36-50

Någonting har förändrats när jag återigen sätter ner vinglaset framför mig. Ytterligare en person har klivit in i rummet. Trots att hon knappt syns där hon försiktigt smyger längs väggen längst bort i rummet har hennes närvaro skapat en lätt spänning i luften. Jag har sett henne förut. I ett betydligt mindre och sjabbigare rum har jag smekt hennes mjuka hud med fingertopparna och viskat ömma ord i hennes öra. Nu vänder jag bort blicken och hoppas att ingen ska se den lätta rodnaden på min hals. Kvinnan kan omöjligt vara inbjuden, jag har aldrig sett henne ute bland folk förut. Vad gör hon här?

Vet han inte vem hon är? Det hela börjar bli pinsamt.

Försiktigt men samtidigt målmedvetet letar kvinnan sig fram till mannen i den blå manteln vid gaveln. Jag kan ana en svag doft av jasmin när hon ömt börjar smörja in mannens fötter med något som ser ut att vara dyrbar olja. Fler och fler börjar vrida på sig. Vet han inte vem hon är? Det hela börjar bli pinsamt. Kvinnans hår har fallit ner över ansiktet men jag ser att hon gråter. Mannen i den blå manteln verkar nu vara den enda som är obesvärad av hennes närvaro. På andra sidan rummet ser jag Simon betrakta det omaka paret. Det finns något utmanande i hans blick.

Som om mannen i den blå manteln också känt det lyfter han ögonen och fäster blicken i Simon. ”Simon, jag har något att säga dig”. Samtalssorlet dör genast ut. Tystnaden i rummet blir med ens så tjock att man nästan kan ta på den. Alla lyssnar. Blickarna vandrar mellan de två männen och den gråtande kvinnan. ”Vem älskar mest?” undrar mannen i den blå manteln, ”Den som har fått mycket efterskänkt eller den som har fått lite?” Svaret från Simon dröjer en sekund. ”Den som har fått mycket, antar jag”. Blickarna vandrar återigen tillbaka till mannen i den blå manteln. ”Du har rätt”. Han vänder sig till kvinnan vid hans fötter. För ett ögonblick möts deras blickar. Hans ögon är varma och fulla av kärlek när han säger: ”Dina synder är förlåtna”. Det blir helt tyst i rummet. Orden får mig att rycka till. Någon drar efter andan. Vem tror mannen i den blå manteln att han är? Inte ens rabbinen i synagogan skulle få för sig att säga något sådant. Kvinnan gråter inte längre. Det är som att hennes tårar tagit slut. De har runnit från hennes kinder ner på mannens fötter.

Jag väcks ur mina funderingar av hammarslag från snickeriet på andra sidan gatan. Samtalen runt omkring tar vid igen. Från andra sidan rummet ser jag att mannen återigen talar, denna gång bara till kvinnan. ”Din tro har frälst dig”. Orden går knappt att urskilja bakom Simons starka röst som förklarar att teet nu är framme, men jag hör dem och de fortsätter att ringa i mitt huvud. Jag kan omöjligt få bort bilden av den gråtande kvinnan och mannens kärleksfulla blick. Återigen låter jag blicken vandra till mannen i den blå manteln. Hans fötter är fortfarande fuktiga av kvinnans tårar. Hans blick är riktad rakt på mig.