Vinden viner i träden och regnet slår mot fönstret på den röda stugan i skogsbrynet. Höstmörkret har precis lagt sig över den lilla byn ute på landet. Bygdens präst är på väg hem till den gamla damen som bor alldeles ensam i stugan med sin katt.

För ett par veckor sen slutade hon plötsligt att gå i kyrkan efter att i många år ha varit en trogen gudstjänstbesökare. Prästen, som har god omsorg om sin församling, har lagt märke till detta och bestämt sig för att hälsa på henne den här kvällen.

Det knarrar när prästen tar stegen uppför trätrappan och knackar på dörren. Att kvinnan är hemma råder det ingen tvekan om med tanke på röken som stiger ur skorstenen. Damen, som är klädd i sin vita blus och har glasögonen på nästippen, öppnar försiktigt och ser prästen. Hon förstår vid första ögonkontakten varför han kommit och bjuder in honom. De sätter sig i varsin fåtölj framför den öppna spisen där elden sprakar härligt. Ingen säger något. Men efter ett tag tar prästen tag i järnspettet som hänger på en krok bredvid eldplatsen. Tyst och försiktigt lutar han sig fram och petar bort ett av vedträna så att det hamnar utanför brasan. Sedan lutar han sig tillbaka i den sköna fåtöljen, fortfarande utan ett ord.

Men elden i det ensamma vedträet slocknar långsamt tills det ligger kallt och utbränt av svart sot

Minutvisaren på den gamla klockan tickar ett par steg till och elden fortsätter att brinna och sprida värme. Men elden i det ensamma vedträet slocknar långsamt tills det ligger kallt och utbränt av svart sot. Prästen och kvinnan sitter tysta och iakttar skådespelet framför dem. Ett försiktigt jamande från katten är det enda som hörs. Så småningom böjer sig prästen fram och petar tillbaka vedträet i brasan igen. Det tar inte lång tid innan det åter sprakar och glöder om det förut svalnade vedträet.

Strax därefter reser sig prästen, knäpper rocken om sig och tackar för besöket. Men innan han ger sig ut i höstrusket tar den gamla damen till orda och säger: ”Tack för din predikan. Vi ses på söndag.”