Den livsviktiga ensamheten

Den som längtar efter att möta Gud, medmänniskor eller sig själv måste först möta ensamheten.

Ensam. Ensamhet. Smaka på orden en stund … Alldeles säkert är våra associationer olika, men jag skulle ändå tro att ensamhet för de flesta av oss har en negativ klang: vi vill inte vara ensamma och utanför. Som du kan läsa om i andra delar av denna tidning finns det, utan tvekan, en nedbrytande ensamhet. Å andra sidan har många människor genom historien, däribland många kristna, med sina liv visat att det också finns en god ensamhet. Ja, kanske rent av en livsviktig ensamhet?

Jesus uppmaning

Jesus själv sökte ensamheten. Matteus berättar att Jesus drog sig undan för att få vara ensam och han verkar också ha varit ensam en hel natt i bön inför utväljandet av de första lärjungarna.[1] Inför sin död bad han i ensamhet till sin fader i Getsemane trädgård.[2] Jesus sökte alltså emellanåt medvetet upp ensamheten och uppmanade sina lärjungar (läs: oss) att göra detsamma. Tre saker vill jag lyfta fram, som den goda ensamheten kan hjälpa oss med.

I ensamheten möter vi vår livssmärta

En anledning till att vi undviker ensamhet, och dess nära följeslagare tystnaden, är att det i dessa ofta kommer upp jobbigheter. Rädslor gör sig påminda och orosmoln hopar sig i vårt inre. När det händer är det mycket skönare att sätta på Spotify, kolla Instagram och Snapchat eller ringa en vän. Pastorn Inga-Märta Ericsson skriver: “Med en fulltecknad almanacka försöker vi springa ifrån vår ensamhet och vårt livs smärta. Men det finns ingen väg förbi smärtan för den som vill bli hel […] Det är viktigt att vi låter dessa känslor och minnen komma upp till ytan, så att vi kan bearbeta dem, ta emot Guds förlåtelse och bli fria.” I liknelsen om den förlorade sonen står det i grundtexten att han ”kom till sig själv”.[3] Det var i mötet med sig själv som sonen insåg vad han hade gjort, och att han nog kunde våga bege sig hemåt till sin far, trots allt. Fadern, visade det sig, väntade på honom med sin förlåtelse och kärlek.

Möta ensamheten behöver vi också göra för att kunna vara i gemenskap med andra människor.

Utan ensamhet ingen gemenskap

Att söka ensamheten gör vi inte bara för att möta oss själva och vår livssmärta. Det kan låta som en motsägelse, men att möta ensamheten behöver vi också göra för att kunna vara i gemenskap med andra människor. Om vi inte själva möter vår livssmärta hamnar vi snett med oss själva. I längden kommer detta bland annat att yttra sig i att våra relationer med andra människor också blir sneda. En människa som inte “kommit till sig själv” än, som i ensamhet inte mött sin livssmärta, kommer lägga över den på sina medmänniskor och på olika sätt använda dem för att inte låta denna smärta komma upp till ytan och bli bearbetad.[4]

I ensamheten ber vi

I ensamheten kan ett liv i bön få ta form. Kristna som gått före oss i vandringen med Jesus insisterar på att vi behöver vara ensamma i bön. Jesus själv uppmanar oss: när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Far som är i det fördolda.[5] Bönen i ensamhet är många gånger svår att finna ro i. Det är lätt att tankarna flyger och far. Här tror jag dels det är viktigt att försöka hitta en bönerutin som fungerar utifrån hur ens liv ser ut, dels att vara ihärdig i denna rutin, även när det känns oinspirerande. Bara hos Gud har min själ ro säger psalmisten. Den goda ensamheten, tillsammans med Gud i bön, blir till sist denna ro.

Den goda ensamheten

Jag vågar påstå att vi lever i ett samhälle där den goda ensamheten är en bristvara. Många saker – kanske särskilt smarta mobiler och sociala medier – pockar på vår uppmärksamhet. Visst, vi människor är olika och med detta följer att vi klarar av olika mycket ensamhet, men jag tror ändå att vi alla mår väl av att medvetet söka upp ensamheten. För om det är så, att ensamheten måste till för att kunna möta vår livssmärta, våra medmänniskor och Gud, kanske är det då för lite att prata om den goda ensamheten; kanske behöver vi då i stället prata om den livsviktiga ensamheten?

[1] Matt 14:13 och Luk 6:12

[2] Matt 26:39

[3] Luk 15

[4] För den som vill läsa mer om detta tema rekommenderas boken med (den lockande!) titeln ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort” av Tommy Hellsten. Kapitlet heter ”Endast ensam kan vara man tillsammans.”

[5] Matt 6:6