Att längta efter något eller någon kan vara spännande och roligt. Men det kan också vara jobbigt och tålamodsprövande. Alla bär vi på längtan efter olika saker, men det finns en längtan som är djupare än de andra.

Som barn var jag på julafton så snabb på att öppna julklappar att jag kunde ha kommit med i Guinness rekordbok. Svisch! Spel – bra. Svisch! Kalsonger – mä. Svisch! Bok – bra. Svisch! Men vad gör man sen när allt är öppnat? Jo – man tittar sig omkring för att kolla om man inte har missat något. Det fanns nästan alltid en känsla av ”var det allt?!”. Inte att man inte är nöjd med det som man fick (nja – bortsett från kalsongerna kanske), utan därför att man under hela advent har gått med ett outtalat, men falskt, hopp om att den djupaste längtan kunde tillfredsställas av något man köper på Åhléns. 

Alla längtar efter någonting

Alla längtar vi efter någonting, även om vi inte alltid vet vad det är. Idrottare kämpar ständigt – inte bara för att slå alla andra, utan också för att överträffa sig själva. Naturvetare drivs också av en längtan att förstå universum – trots att det kan innebära många misslyckade experiment. 

En del människor har försökt förklara detta som en längtan till barndomens försvunna sorglöshet, men många kända tänkare tolkar det i stället som en längtan efter gemenskap med Gud själv. Jag tänker så här: Varje naturlig, inneboende längtan i oss motsvarar något verkligt objekt som kan tillfredsställa denna längtan. Vi har en naturlig längtan efter mat och dryck, sex, kärlek, vänskap och skönhet, och avskyr sådant som svält, okunnighet och ensamhet. Men vi kan också längta efter flotta bilar, en lyxsemester på Maldiverna, att kunna flyga som en fågel. Vi märker inte av när vi inte får vår konstgjorda längtan uppfylld på samma sätt som vi gör när vår riktiga längtan inte blir tillfredsställd. Alltså, en människa som aldrig kör en flott bil och aldrig åker på lyxsemester utomlands lider inte på samma sätt som människan som aldrig upplever kärlek eller närhet från en annan människa, eller som aldrig får sina behov av mat och husrum tillfredsställda.

Det fanns nästan alltid en känsla av ”var det allt?!”

C.S. Lewis uttryckte det så bra:

Inga varelser föds med längtan, om det inte finns någon möjlighet för dem att få den tillfredsställd. Ett spädbarn känner hunger – nåväl, det finns mat. En ankunge vill simma – nåväl, det finns vatten. Människan känner sexuella begär – nåväl, det finns olika kön. Om jag hos mig känner en längtan, som intet i denna värld kan tillfredsställa, är den mest sannolika förklaringen att jag föddes till en annan värld. 

Alltså, det finns alltid ett externt objekt som kan tillfredsställa vår naturliga längtan. Samtidigt finns det ingenting i den här världen som kan tillfredsställa vår djupaste längtan. Alltså måste vi egentligen längta efter någonting som inte hör till denna värld. Jag är övertygad om att det bara är Gud och gemenskap med Gud som kan tillfredsställa vår längtan.

När man väl har hittat det 

Det finns minst tre sätt att ge respons på våra erfarenheter av längtan. För det första har vi optimistens misstag. Dessa människor lever sina liv med en ständig jakt efter nya, mer passionerade kärleksaffärer, mer spännande semesterresor, ett finare hus, en häftigare bil och nya fritidsintressen som man felaktigt tror kan tillfredsställa ens djupaste längtan. När man inte blir tillfredsställd klandrar man objektet och tror att det bara är att gå vidare till nästa kärleksrelation/semester/hus/bil/pryl i ett fåfängt hopp om att det kan tillfredsställa det som det gamla misslyckades med.

Ett annat misstag är pessimistens väg. Dessa människor betraktar sin längtan som ett jagande efter vind – någonting man som blåögd yngling sökte, men som man nu inser är en illusion som man sedan länge har övergivit. Man har lärt sig att inte ha för höga förväntningar på livet eftersom det bara leder till besvikelse. Själva längtan är bedräglig.

Ray Baker är teolog och författare till bland annat ungdomsböckerna Det där med Guds vilja och Det där med sex (Apologia förlag).

En tredje respons är att inse att våra starka erfarenheter av längtan egentligen är vägmärken som visar vägen till Gud. Gud har givit oss erfarenheter av längtan för att vi ska söka honom. När man har gått vilse i livet (som alla människor har gjort) är det klokt att följa vägmärken som visar oss rätt!

Foto: Rod Long, Unsplash
DELA
Föregående artikelVad svarar du?
Nästa artikelDet skapar tillhörighet