Jag har växt upp i en kristen familj men har under stora delar av min uppväxt inte kunnat ta till mig tron på ett personligt plan. Fastän jag trodde att Gud fanns struntade jag i honom.

Att Gud är här och nu fick jag uppleva konkret första gången på mitt konfaläger. En dag gick vi korsvandring, en mild variant av Jesus sista timmar i livet. När vi som avslutning på denna vandringen la oss inne i gårdens kapell blev jag helt uppfylld av Jesus kärlek. Men inte bara på ett varmt och mysigt sätt utan också på ett allvarligt. Det gick upp för mig vad Jesus faktiskt genomlidit för att just jag ska få leva, därför att han älskar mig för den jag är trots all min synd. Det är bra att påminna sig om hur stort det faktiskt är. Jag försökte en gång förklara hur förlåtelsen går till för en okristen kompis och hon kunde inte förstå varför Jesus skulle vilja ge oss livet fastän vi gjort så mycket ont. När jag sa att det är för att han älskar oss sa hon något som jag vill påminna mig själv om varje dag; ”Om det du säger är sant, då är det något helt fantastiskt som skulle förändra hela livet”.