Gilla artikeln! (Inte gillad än.)

Trött efter en lång arbetsdag hoppar jag av cykeln och leder den med tunga steg uppför sista backen. Väl uppe lyfter jag blicken från vägens grus och tittar mot vårt hus. Vid fönstret sitter vår 1,5-åring i sin pappas famn och vevar för fullt med armarna av glädje över att hans mamma är hemma igen. Jag vinkar tillbaka och känner hur tröttheten försvinner i ett nafs.


Under min tid som journalist intervjuade jag många idrottare och flera av dem kunde vittna om liknande upplevelser och hur sporten blev mindre viktig för dem när de blev föräldrar. En jobbig förlust var lättare att lägga bakom sig när man kom hem till ett barn som hade noll koll på resultat och tabeller och som istället bara ville leka.

Jag tror att Gud vill ge oss samma känsla när vi kommer till honom och ska försöka be om förlåtelse för något vi vet har blivit fel. När vi är trötta och blicken skamset letar sig ner i marken, när vi är besvikna över att vi inte har levt upp till våra egna och andras förväntningar.

Du, du, du, jag vill visa dig något roligt!

Vad vi än har i bagaget står Gud i fönstret och vevar för fullt med armarna när han ser att vi närmar oss, superlycklig över att vi har kommit hem till honom. Han springer precis som sonen till ytterdörren och möter oss med en öppen famn. Han lyfter av oss den tunga ryggsäcken och vill att vi glömmer det som har blivit fel, för det gör han så fort vi uttalar ett litet tyst förlåt. Och sen säger han på barns vis: ”Du, du, du, jag vill visa dig något roligt!”