“Ska du glömma mig för evigt?” Så kan det ibland kännas i relationen med Gud. Att man är helt ensam och övergiven. Men det är en lögn. Det visste inte minst kung David. 


Lidande och svårigheter är en del av livet. Ibland kan det till och med upplevas som om Gud inte finns där. Det fina med detta är att det är en helt okej känsla att ha. Gud tål nämligen att vi ifrågasätter honom. Samtidigt mår ingen av oss bra av att stanna vid ifrågasättandet, vid besvikelsen. Som tur är behöver ingen av oss det heller. Gud är mycket mer god och nådefull mot oss än så. I slutändan är det den Allsmäktige och ingen annan som har sista ordet. Mitt i mörkret finns ett ljus och ett hopp. Vare sig det är ett personligt mörker eller något gemensamt, som till exempel den pandemi vi nu lever i, består hoppet. Och ännu bättre: Du kan också få leva i gemenskap med honom som är grunden för det hoppet.

Känsla av distans

Flera av oss bär på upplevelser av att Gud i dessa stunder känns långt borta. Som om han inte finns där. Hur ska vi hantera detta? Det första jag vill säga är att du är i gott sällskap. I psalm 13 i Bibeln skriver David: 

Hur länge, HERRE?
Ska du glömma mig för evigt?
Hur länge ska du
dölja ditt ansikte för mig?
Hur länge ska jag ha oro i min själ
och ångest i mitt hjärta
dag efter dag?
Hur länge ska min fiende
triumfera över mig?
Se mig, svara mig,
HERRE min Gud!
Ge mina ögon ljus
så att jag inte somnar in i döden.
Låt inte min fiende säga:
”Jag besegrade honom!”
eller mina ovänner jubla
när jag vacklar.
(Ps 13:2-5)

Han som bär hela universum i sin hand bär också dig.

David uttrycker här alltså att det känns som om Gud har glömt honom. Han plågas av ångest och oro. I en annan översättning står det: Hur länge ska tankarna mala? (Bibel 2000). Detta är alltså inte bara något som David känner i stunden, utan något han brottats med ett tag. Han har garanterat bett att Gud ska gripa in. Här tror jag att många kan känna igen sig. Du kanske inte har fiender på samma sätt som David i Psaltaren (folk ville ju till exempel döda honom), men du kanske har någon som du är osams med? Kanske din drömpartner valde någon annan, eller så har du gått igenom många år av depression, eller lider av en ätstörning. Känslan av att mörkret vinner är något som verkligen kan tynga ner en person. Det är i de stunderna som det ibland känns som om Gud är tyst, död eller bara försvunnen. 

Mitt i pandemin

När vi nu befinner oss mitt i en pandemi kan det finnas många orsaker till att uppleva det som om Gud är frånvarande. Förutom att en mängd människor dött av sjukdomen så har den massa följdeffekter som påverkar oss i olika grad. Inställda resor, inställda studentfester, inställda läger och distansundervisning i skolan. Det skapar frustration och ensamhet för många av oss. Hur ska vi se på oss själva och på framtiden mitt i allt detta? Var finns Gud? I psalm 13 avslutar David sin bön och ger oss en hint om svaret: 

Men jag litar på din nåd,
mitt hjärta jublar
över din frälsning.
Jag vill sjunga till HERREN,
för han är god mot mig.
(Ps 13:6)

I djupet av sitt hjärta vet David att Gud är god, att han en dag kommer att rädda honom, och att han redan nu kan få del av Herrens godhet. Davids hopp, det som får honom att inte helt tappa modet och ge upp, är att han vet vem Gud är. Detsamma gäller dig och mig. Oftast när vi fastnar i att vi är besvikna på Gud, eller upplever att han är långt borta, handlar det om att vi någonstans gått på en lögn om Gud, eller att vi glömt vem han är. Han är universums Herre, men också den som finns inom oss. Han är dessutom den som besegrat ondskan och döden när han korsfästes och uppstod.

Herren är nära

Så om du likt David, och en mängd kristna genom hela historien, upplever att livet är mörker och att Gud är långt borta: Minns då att Herren är nära. Påminn dig om vem han är. Nämligen den som blev människa och gav sitt liv för dig. Han lämnar dig inte, han sviker dig inte. Även när det känns så får du leva i denna sanning: Vi kanske inte har alla svar, men vi vet att Herren ger oss styrka och att vi är på den segrande sidan i slutändan. När detta får sjunka in, i djupet av vårt inre, blir svårigheter och lidanden lättare att bära. Inte för att de försvinner, men för att han som bär hela universum i sin hand också bär dig.