Förlamad. Stel. Osäker. Allt verkar hänga på att jag väljer rätt kläder, så att mina vänner inte stirrar. Ingenting passar, men det känns som att jag måste se perfekt ut och det går inte att välja. I stället står jag bara där medan tiden tickar och jag blir ännu mer stressad. Kanske låter det märkligt och överdrivet, men så kände jag häromdagen inför en fest jag skulle på.
Känslan av förlamning drabbar många och är en normal reaktion på osäkerhet, det är lätt att fastna mitt i rörelsen, men är det egentligen nödvändigt? I Bibeln pratar Jesus med en man som varit förlamad nästan hela livet. Jesus såg honom ligga där och visste att han hade varit sjuk så länge, och han frågade honom: Vill du bli frisk? (Joh 5:6). Mannen vågade inte tro att han kunde bli frisk, eftersom han hade försökt med allt. Han hade varit förlamad i kroppen, men nu var det som om han blev förlamad i sinnet, helt utan hopp. Jesus däremot visste att inte ens förlamning är ett omöjligt problem, därför bad han mannen resa sig upp och det hände: Genast blev mannen frisk och han tog sin bädd och gick (v. 9).
Kanske behöver vi lära oss att släppa kontrollen över problemen och i stället lita på Jesus?
Det var störigt att inte veta vilka kläder jag ville använda, men det är ett litet problem i jämförelse med att tvingas ligga stilla så länge att hoppet verkar ute. Jag tänker att om Jesus kunde göra den mannen frisk så är det möjligt med oss också, för både kropp och sinne. Han vill låta sin sanning och sin kärlek befria oss på djupet. Kanske behöver vi lära oss att släppa kontrollen över problemen och i stället lita på Jesus? Han kunde förvandla den förlamade mannens liv totalt, och han är densamme idag. Därför tror jag att det viktigaste vi kan göra i livet är att komma till Jesus med allt, både stort och smått.
