Varför uppmuntras vi kristna att skänka pengar? Till vad ska man ge och hur mycket är rimligt att ge? Vad är det som hindrar oss? Den här artikeln vill ge dig en hjälp på traven i ditt eget givande.

Där låg bilnycklarna, på förarsätet i den låsta bilen! Efter en skön stund på stranden skulle vi hem. Ett olyckligt missförstånd gjorde att nycklarna låg på förarsätet när bilens automatlås slog till och lämnade oss utelåsta. Vad skulle vi göra? Det var åtta kilometer hem och vi kunde inte komma in i bilen!

En räddande ängel uppenbarade sig – en granne jag knappt kände fanns på stranden. Jag fick låna hennes bil, och kunde köra hem och hämta reservnycklarna. Vi kom till slut hem, men jag minns grannens förebrående blick när jag ville ge henne bensinersättning: ”Kommer inte på fråga – vi är grannar och hjälper varandra. Nästa gång är det din tur att hjälpa någon annan.”

Hon hjälpte mig utan att vilja ha någonting tillbaka. Var det i själva verket Gud som hjälpte mig genom henne? För sådan är Gud, han ger. I liknelsen om den förlorade sonen kommer sonen till sin far med baktanken att han ska jobba sig in i gemenskapen igen. Men det kommer inte på fråga – en kärleksfull pappa ger inte för att själv få utan för att det är gott att ge till den man älskar. 

Hon hjälpte mig utan att vilja ha någonting tillbaka.

Varför?

När Gud ger förväntar han sig inte något tillbaka – han har inga baktankar med sig givande. Däremot kan vi som tar emot hans gåvor få upptäcka hur gott det är att ge vidare till andra! Det gäller så klart frälsningen – när vi missionerar ger vi vidare det vi själva fått som gåva. Men det är inte bara frälsningen Gud ger – alla våra jordiska egendomar och resurser kommer också från honom! Martin Luther säger i Lilla katekesen: Varje dag ger han mig mat och kläder, hus och hem och allt jag behöver för att leva. Om nu Gud ger mig frälsningen och jag får ge den vidare, är det väl rimligt att tänka att jag på samma sätt ger vidare av det “jag behöver för att leva”, alltså pengar? 

Till vad?

Men till vad ska jag ge? Det finns många möjligheter att göra gott. Visst finns det många som arbetar för att göra livet på jorden bättre, och visst smakar det gott att stödja sådant? Allra viktigast är det nog ändå att stödja dem som arbetar för att sprida Guds rike vidare – missionsorganisationer, församlingar, missionsföreningar. De får ju inget eller ett väldigt begränsat stöd från staten. Vem ska stödja dem om vi kristna inte gör det? 

Hur mycket?

Hur mycket ska man då ge? Det finns inga bud om detta i Nya testamentet. Under det gamla förbundets tid var det en plikt för Guds folk att ge tionde, det vill säga tio procent av intäkterna. En sådan plikt har inte vi. Samtidigt är det väldigt smidigt och praktiskt att göra just så – Gud hade såklart goda skäl till att påbjuda just tio procent. Fördelen är ju att givandet då följer intäkterna. Även under tider när man har snålt med inkomster, vilket de flesta unga har, är det nästan alltid möjligt att lägga undan en tiondel innan man börjar spendera på annat. Och när man tjänar mer kan man också ge mer. 

Vad hindrar oss?

Varför är det ibland svårt att ge? Alla människor påverkas av rädslor och även hos oss kristna finns det en rädsla att om vi ger bort för mycket, så kommer pengarna inte att räcka. Gud kommer att glömma bort oss! Mycket av egoism och ha-begär hos människor kommer från en sådan rädsla. När den gör sig påmind behöver vi komma ihåg Guds löften:

Tänk på detta: Den som sår sparsamt får skörda sparsamt, och den som sår rikligt får skörda rikligt. Var och en ska ge vad han har bestämt i sitt hjärta, inte med olust eller tvång, för Gud älskar en glad givare. Och Gud har makt att ge er all nåd i överflöd, så att ni alltid och i allt har nog av allt och kan ge i överflöd till varje gott verk. (2 Kor 9:6-8)

Gud välsignar den som ger! Kom ihåg det! En glad givare blir man av att se på Gud, som ler när han ger. 

“Ge tio procent av din inkomst till Guds rike, och spara tio procent för framtida oförutsedda utgifter”, det var ett råd jag fick som ung av en bibellärare. Det rådet har gett mig både möjligheten att upptäcka givandets glädje och ha en slant över för oväntade utgifter (sådana kommer!). Visst är det gott att få ge av det man själv har fått ta emot?