För att förstå att hon behövde Gud var Sofia tvungen att möta botten. Genom lovsång och en kristen skolgrupp visade Gud henne att hennes värde inte ligger i vad hon skapar, utan i vem som skapat henne.
Namn: Sofia Grahn
Bostadsort: Falun
Sysselsättning: läser till idrottslärare
Intressen: idrott, musik, äventyr, åka skidor … listan kan göras lång
Fun fact: Kan åka telemarkskidor
När Sofia Grahn växte upp var det idrott som var den stora grejen. Genom prestationer fick man uppmärksamhet och kärlek. Sofia var ”tjejen som var duktig på orientering och handboll” och det blev hennes identitet ända tills hon skadade knät under en handbollsträning hösten 2015. Skadan var så allvarlig att hon inte kunde fortsätta träna lika mycket som hon gjort tidigare. Sofias värld vändes upp och ned. Vem är man om det som är ens identitet plötsligt försvinner? Sofia klarade inte längre av att fokusera i skolan och eftersom hon tidigare mest haft kompisar genom träningen blev hon nu ganska ensam och en depression kom krypande.
Hur kan människor vara så snälla mot mig? Jag har ju inte gjort något för att förtjäna det.
Varför så snälla?
I en klass över Sofia gick två tjejer som bjöd in henne till skolans kristna grupp. Sofia var inte kristen, men hon var ensam och glad över att bli inbjuden så hon följde med. En morgon gick hon också till måndagsfrukosten som skolgruppen ordnade tillsammans med kyrkan. I dörren på väg in möttes Sofia av ett stort välkomnande leende och en varm kram. Det förvånade henne. “Hur kan människor vara så snälla mot mig? Jag har ju inte gjort något för att förtjäna det”, minns Sofia att hon tänkte.
Under frukosten hölls det också en andakt med lovsång. Sofia förvånades över att alla sjöng så prestationslöst. De sjöng inte för att visa upp sig eller imponera utan bara för att det var härligt och det var något speciellt med texterna och atmosfären. Efter några måndagar fick hon frågan om hon ville vara med i ett lovsångsteam på en kristen konferens. Varje måndag i sex veckor övade Sofia, som ännu inte var kristen, tillsammans med ett litet team inför konferensen.
Du är mitt älskade barn
Under själva konferensen slogs Sofia av en tanke. Vad ska hända nu när detta är över? Hon hade verkligen uppskattat de kravlösa övningarna och fått många nya vänner i teamet. Skulle allt det vara över nu? Just då sjöng de raderna Jag ser hur du ensam och modlös satt dig ner, i en kamp du inte orkar kämpa mer. Om du inte får falla i Jesu armar, i vems armar ska du då falla i? En mening lade sig på Sofias hjärta: ”Sofia, du är mitt älskade barn”. Alla gamla identiteter: ”Sofia, du är en bra handbollsspelare”, ”Sofia, du är en bra orienterare”, ”Sofia, du är duktig i skolan”, byttes ut mot denna nya identitet. En identitet som inte grundades på vad hon presterade, utan vem hon är. I dag, fyra år senare, är Sofia en frimodig kristen med identiteten: Guds barn.
