Det var dags för aftonbön på bibelskolan. Jag var trött och omotiverad till att gå dit, men efter många om och men gick jag ändå.
Väl där gjorde jag allt för att utstråla min trötthet när jag klev in i kapellet, för att inte riskera att någon skulle inleda en konversation med mig. Diskret smög jag och satte mig längst ner i hörnet, i den mörkaste delen av rummet. Målet var att sitta av tiden på aftonbönen, och sedan gå och lägga mig direkt. Under lovsången bad några för varandra, men just då var förbön det sista jag ville ha. Efter bara några minuter kom ändå en klasskompis och satte sig bredvid och frågade om hon fick be för mig. Jag gick med på det, trots min inställning. Och under förbönen som följde kände jag mig så uppmuntrad att jag inte kunde sluta le. Därefter kom ännu en person fram och ville be för mig. Då blev det tydligt för mig att Gud inte bara ville visa mig “tillräckligt” med kärlek, utan i överflöd. Trots att jag var trött, var (och är) han inte trött på mig eller dig. Hur du än känner eller mår söker han dig och vill visa sin överflödande kärlek till dig.
