Tyget känns mjukt mot mina knän när jag faller ner vid altarringen. I ögonvrån ser jag den vitklädda prästen närma sig mig med de tunna oblaten på ett litet silverfat. Försiktigt sträcker jag fram mina händer för att göra mig redo. De kupade handflatorna är tomma. Jag sluter ögonen och låter tankarna vandra iväg.

Framför mig tornar ett magnifikt tygskynke upp sig. Jag förstår att bakom draperiet finns det allra heligaste. En man gör sig redo att gå in. Han ser nybadad ut och på bröstet bär han en platta, förgylld med vackra ädelstenar. I bakgrunden hör jag folkets jubel. Med sig har mannen en tjur och en bagge. De måste vara offer som ska dö i folkets ställe och mannen måste vara den överstepräst som är utvald att företräda Israels folk inför Gud. Men det är någonting i scenen framför mig som inte stämmer. Även om mannen ser nybadad ut är han inte ren. Den vackra dräkten är sliten i fållen och det dyrbara tyget är nedfläckat. Jag fylls av förskräckelse när jag förstår att mannen inte alls är värdig att komma inför Gud och att offren han bär omöjligt kan vara tillräckliga för att betala folkets skuld.

Vet han inte att den som går in i det allra heligaste måste ha ett offer med sig?

I början är det ingen som lägger märke till honom, den andra mannen. Ganska obemärkt lösgör han sig från folkskaran och närmar sig tygskynket. En efter en tystnar folket när de får syn på honom. Till skillnad från den första prästen bär han inga ädelstenar men hans kläder är skinande rena. Så bryts tystnaden plötsligt av en busvissling. Knytnävar höjs i luften. Hatiska ord haglar över mannen. Trots det fortsätter han lugnt framåt. När han nästan är framme vid tygskynket inser jag att han varken har bagge eller tjur med sig. Jag blir alldeles kall inombords. Vet han inte att den som går in i det allra heligaste måste ha ett offer med sig? Jag gör mig redo att skrika rakt ut.

”Kristi kropp för dig utgiven.” Jag vaknar upp ur mina tankar. I mina kupade händer ligger nu en liten vit oblat. Sakta når insikten mig att det är den vitklädda mannens offer som vilar i mina tidigare så tomma händer. Jag sväljer brödet tillsammans med det starka vinet och låter det tränga in i varje cell av min kropp. När jag lämnar nattvardsbordet bär jag med mig påminnelsen om Jesus offer och har syndernas förlåtelse i mitt hjärta.