Tron är en personlig relation med Jesus. Samtidigt läser vi i trosbekännelsen “Vi tror på Gud Fader allsmäktig …”. Hur hänger det ihop?

I söndagsgudstjänsten bekänner vi gemensamt kyrkans tro, men vad innebär det att kyrkan har en tro? Kyrkan består väl av individer, som du och jag, som har sin egen personliga tro? Eller? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Tron har nämligen två aspekter: den enskilda och den gemensamma. Båda behövs, för givetvis kan vi inte bara förlita oss på andras tro. Vi behöver alla lära känna Jesus. Tron får inte stanna vid att vi vet saker om honom som andra har berättat, utan vi behöver en personlig relation till Jesus. Det är den personliga tron som frälser och den ska vi vårda. Men tron slutar inte där. Jesus är inte bara en gud, han är den ende guden som finns – för alla människor. Här finns också en viktig gemensam, objektiv komponent. En tro som människor bekänt sig till i 2000 år. En sanning som bär. Låt mig förklara.

Vem är Gud?

Det är inte upp till mig att bestämma hur Gud är. Kristendomen är ingen lösgodisreligion där vi får plocka ihop en gud som passar oss. Om Gud finns så är han på ett visst sätt. Om han har valt att visa vem han är så måste vi förhålla oss till det. Visst är det vi som tror, men vi har inte rätt att bestämma innehållet i den tron. Vad menar jag med det? Alla har väl rätt att tro vad man vill, eller? Kanske. Men varför ska man tro på något som inte stämmer med verkligheten? Om tron inte stämmer med verkligheten är den inte sann och i så fall är den inte relevant.

Reality check

Men nu finns Gud och han har visat sig för människor genom historien för att förklara vem han är och vad hans plan är. Dessutom har han satt kyrkan att ta hand om, minnas och föra vidare det han visat oss. Det är därför vi på söndagen kan stämma in i trosbekännelsen “Vi tror på Gud …”. Trosbekännelsen innebär att det vi säger och det vi gemensamt tror på är på riktigt. Det finns en koppling till verkligheten. Därför är den gemensamma tron viktig. Den blir en sorts reality check, att min personliga tro verkligen stämmer överens med verkligheten. Ett kvitto på att min tro inte bara har blivit en tro där jag plockat ihop en gud som känns bra för mig just nu utan är en tro på den Gud som finns.

Vi får bära varandra och tillsammans bära den kristna trons sanning.

En tro som bär

Detta att vi har en gemensam tro innebär också en tröst. I Lukasevangeliet 5:17-26 beskrivs hur några kommer bärande på sin förlamade kompis. De vill ta sig till Jesus som befinner sig inne i ett hus, men kommer inte fram på grund av allt folk som står i vägen. I stället för att vända hem igen tar de sig upp på taket, plockar bort takpannorna och hissar ner kompisen genom taket så att han hamnar framför Jesus. I texten berättas att det är efter att Jesus såg deras tro som han säger: Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder. Lite senare blir mannen också helad. Den gemensamma tron är en frambärande tro. Du är liksom inte ensam i din tro, inte ens när Gud känns så där oändligt långt borta.

En gemensam tro

Tillsammans får vi bära varandra till Jesus. Att vara kristen är inget individuellt projekt. Vi behöver varandra och vi behöver kyrkans gemensamma tro, särskilt när vår egen tro är sned eller svag. Jag får vara en del av Guds folk och gemenskap inte därför att jag själv har fattat eller insett allt, utan på grund av Guds nåd, och därför att jag med min lilla tro ändå tillhör de troendes gemenskap. Kyrkans tro får på så sätt vara min tro även i tider då jag själv tvivlar och känner mig osäker. När jag inte förstår eller kan uttrycka mig kan gudstjänsten hjälpa mig att sätta ord på det jag känner och på den tro som bär mig. Därför har människor samlats till gudstjänst i snart 2000 år, och därför behöver även du en församling. Vi får bära varandra och tillsammans bära den kristna trons sanning.