Mission i vardagslivet

Tänk, fotbollsgrabbarna från gymnasiet som alltid skrattat åt min tro på Jesus, stod nu i kyrkan, med uppsträckta händer och sjöng. Jag fick gåshud och det kändes oerhört mäktigt. Fröna som jag hade sått ut hade börjat gro och växa.

För mig har sporten alltid varit en stor del av livet. Jag har spelat fotboll i 15 år. När jag var 14 år började jag spela i ett nytt lag i Kristianstad där jag inte kände någon. Precis som idrotten varit viktig för mig så har tron och Jesus varit det med. Till en början vågade jag inte berätta för mina nya lag- och klasskompisar om min tro utan jag försökte dölja den. Jag fick frågor om varför jag var nykterist, varför jag inte svor och vilka  “andra” kompisar jag hängde med på fritiden. Frågorna blev många och jag valde att berätta om min tro, att jag hade kristna kompisar och så vidare. Jargongen i omklädningsrummet var hård och jag kände mig ensam, annorlunda och töntig. Jag fick mycket hån och gliringar när de ifrågasatte min tro, vilket gjorde mig tveksam till varför jag trodde.

Här blev det en brytpunkt för mig där jag tvingades att försvara min tro vilket gjorde att jag växte enormt mycket som kristen. Jag fick dela med mig av min tro och det blev många intressanta diskussioner under mina år på gymnasiet. I Matteusevangeliet 13:1-9 delar Jesus med sig av en liknelse om såningsmannen. Vi får på samma sätt så ”frön” i våra medmänniskors liv genom att dela vittnesbördet om Jesus Kristus. Då kommer det att slå rot hos några och ge tro medan hos andra kommer det försvinna. Det är Gud som sköter processen vilket har varit väldigt skönt att tänka på för mig. Jag kan inte påtvinga någon en tro utan bara dela med mig av min.

Jag fick dela med mig av min tro och det blev många intressanta diskussioner under mina år på gymnasiet.

Dessa grabbar har betytt mycket för mig även om det är väldigt sällan jag numera träffar dem. När jag gifte mig i fjol bjöd jag inte dem till min bröllopsfest men skrev till dem att de var välkomna till vigseln och till min glädje och förvåning så var nästan alla tolv kompisar från gymnasiet på plats. De sjöng lovsång för allt vad de var värda och gick fram och tog nattvard för första gången. Det föll mer än en tår den stunden och jag kände mig stolt över att jag stått upp för mig själv och min tro. Så vitt jag vet är de inte kristna ännu, men jag vet att jag fått så ett frö i dessa människors liv och att Gud nu får jobba vidare med deras tankar och känslor.

Min uppmaning till dig är att våga dela med dig av din tro där du är. Du kanske inte tror att det hjälper eller gör någon nytta men det gör det och med bönens hjälp kan allt ske.