Gilla artikeln!(1 gillar)

Visst finns det något tillfredsställande i att gå runt och vara arg och sårad? Men i själva verket vet de allra flesta av oss att ingenting blir bättre av att jag håller kvar min bitterhet. Varför vill vi ändå så gärna göra det?

Hjärtat är lurigt, och ett sårat hjärta kan bli både farligt och förtryckande. Bibeln är tydlig med att vi ska vara snabba med att förlåta. I ”Herrens bön” lär oss Jesus att be: Och förlåt oss våra skulder, så som vi förlåter dem som står i skuld till oss, och förklarar: För om ni förlåter människorna deras överträdelser, ska er himmelske Far också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, ska inte heller er Far förlåta era överträdelser (Matt 6:12, 14-15).

Bibeln är tydlig med att vi ska vara snabba med att förlåta.

Ha betalt för gammal ost

Varför har vi då ibland så svårt för att förlåta? Kanske är en förklaring att jag har blivit av med någonting när den andre sårade mig – en del av min image, min trygghet, min självkänsla, eller något liknande – och vill ha det tillbaka. Den som har sårat mig måste på något sätt betala för att bli kvitt sin skuld.

En annan förklaring är att jag får en hållhake på den som har sårat mig. Så länge jag håller denne kvar i skuld, och inte förlåter, kan jag binda den andre till mig genom dennes dåliga samvete. I båda fallen blir både jag och den som har gjort mig illa än mer olyckliga. Mönstret är djupt destruktivt.

En obetalbar skuld

I en liknelse (Matt 18:21-35) jämför Jesus våra synder gentemot varandra med våra synder gentemot Gud. Vår skuld inför Gud är så stor att det är omöjligt för oss att betala den, men Gud kräver inte ut sin rätt av oss utan betalar själv skulden för att kunna göra oss fria. Gud har inget behov av att hålla oss bundna i skam- och skuldkänslor, men vill befria oss till glädje. Som Guds barn är vi skyldiga att behandla våra medmänniskor på samma sätt.

Förlåtelse ger frihet

Det kan finnas situationer i livet då vi har blivit särskilt sårade. Det kan handla om föräldrar som inte skött sitt uppdrag, människor som har våldfört sig på oss, eller andra prövningar i livet. Då kan det vara mycket svårt att förlåta och vi kan behöva hjälp av en präst, själavårdare eller kanske en terapeut. Målet måste dock vara att förlåta, för så länge jag identifierar mig med såret är jag själv fast i min bitterhet och min medmänniska i sin skuld. Bara förlåtelsen kan göra oss verkligt fria.

Eftertanke

Finns det någon i ditt liv du inte har förlåtit? Vad är det som hindrar dig att förlåta?