Den här lovsången sätter ord på hur jag de senaste åren har längtat efter att leva ännu närmare Gud.

“Touch the sky” – Hillsong UNITED.

What fortune lies beyond the stars
Those dazzling heights too vast to climb
I got so high to fall so far
But I found heaven as love swept low

My heart beating, my soul breathing
I found my life when I laid it down
Upward falling, spirit soaring
I touch the sky when my knees hit the ground

What treasure waits within Your scars
This gift of freedom gold can’t buy
I bought the world and sold my heart
You traded heaven to have me again

Find me here at Your feet again
Everything I am, reaching out, I surrender
Come sweep me up in Your love again
And my soul will dance
On the wings of forever

När omständigheterna har gått hårt emot och när allting bara har känts svårt har begreppet “surrender” funnits med mig. På svenska skulle man kunna översätta det till överlåtelse eller underkastelse, inför Gud. Detta är just vad min favoritrad i sången beskriver: “I touch the sky when my knees hit the ground”.

Hela låten talar så starkt om att vi finner Guds rike vid ditt och mitt knäfall. Det som sjungs i början “what fortune lies beyond the stars” pekar på himmelen! Matteusevangeliet 13:44: Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man finner den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper den åkern. I världens ögon kan ett så tydligt överlämnande till Gud ses som en svaghet eller en förlust. Men Gud säger motsatsen! När vi faller ner på knä med allt vi är, då lever vi inte längre av världen, utan för någon som är ännu större än oss.

 “När vi faller ner på knä med allt vi är, då lever vi inte längre av världen, utan för någon som är ännu större än oss.”

“Those dazzling heights too vast to climb”: I denna rad beskrivs de mål du själv satt upp som något omöjligt eller svårt. Därför blir att böja knä något otroligt starkt, eftersom sanningen är att vi når målet nere på våra knän. “I got so high to fall so far”: för oss människor gör det ont att falla när vi klättrat så högt själva. Om vi vandrar i vår egen kraft, har vägen byggts förgäves. Varför skulle jag vilja gå själv, när jag har jordens skapare till mitt förfogande? “But I found heaven as love swept low”: ja, vi får prisa Gud, han ber oss inte klättra upp till himmelen. Han kom ner till oss på jorden! Hans himmelska kärlek kom ner hit och bor nu i dig.

Raden: “Find me here at your feet again, everything I am, reaching out, I surrender” påminner mig om Maria som sitter vid Jesu fötter, Lukasevangeliet 10:38-42. Först av allt vill hon böja knä för att sträcka sig efter Jesus. Ett är nödvändigt och hon har valt den goda delen. Vi finner alltså Gud när vi – både bildligt och bokstavligt talat – går ner på våra knän.

Foto:
DELA
Föregående artikelMobbad – men inte ensam
Nästa artikelKärlek gör skillnad