Självupptagenhet – att vara full av sig själv

Självupptagenhet är något som präglar alla människor djupt. Vi vill själva vara viktigast i våra liv, men Jesus vill att han och andra ska få den platsen.

”Jag är full av mig själv, och av skräp och begär…” Orden från låtskrivaren Tomas Andersson Wij påminner oss om att synd inte är ett ytligt problem. Bakom syndens mer uppenbara ”skräp,” som handlingar och ord, döljer sig begären som motiverar dem. Innerst inne är ett av våra mest grundläggande problem att vi är fulla av oss själva – självupptagna.

Självupptagenheten är svår att se.

Vad är självupptagenhet?

Självupptagenheten är svår att se. Den kan visa sig som egoism och stolthet, men också i ett negativt fokus på sig själv utifrån självförakt. Den motiverar inte bara onda handlingar utan också goda och inte sällan religiösa handlingar. Jesus varnar för böner och välgörenhet som inte handlar om kärlek till Gud och människor, utan om jakten på att ”boosta” sig själv genom att verka heligare och godare än man är (Matt 6). Berättelsen om syndafallet hjälper oss att förstå självupptagenheten. Människan skapades med värdighet och betydelse, för att likna Gud själv (1 Mos 1:26). Synden kom in när människan inte ville vara lik Gud som avbild utan som konkurrent (1 Mos 3:5). Självupptagenheten sätter jaget på Guds plats som centrum i tillvaron.

Kanske är det svårare än någonsin i en tid som pratar så mycket om frihet och självkänsla att veta var gränsen går mellan sunt självförtroende och självupptagenhet. Att omvända sig från självupptagenheten är särskilt svårt, eftersom det inte handlar om förlåtelse för mina svagheter utan för hur jag använt mina styrkor. När jag gör något som jag är bra på och tycker är roligt är risken ofta större att jag blir självupptagen, antingen därför att jag glömmer bort andra eller för att jag försöker framhäva mig själv. Och att omvända sig från en självupptagenhet som visar sig i att man på grund av låg självkänsla försöker hävda sig är inte heller enkelt.

Från mig – till Gud och andra

Vi ska inte tro att målet är att förminska eller utplåna sig själv. Målet handlar inte om mig själv alls, utan om Gud och andra – att leva med dem i en kärleksfull gemenskap och att använda mina styrkor till att bygga upp andra i stället för att utnyttja dem för att bygga mig själv. Paulus ger oss en vacker bild av sådan kärlek i 1 Korintierbrevet 13, men vägen dit är omöjlig utan Jesus, vilket Paulus själv visste. Han blev själv tvungen att räkna det som förr var en vinst […] som en förlust för Kristi skull (Fil 3:7). Vi vinner inte vårt liv när vi fokuserar på oss själva, utan när vi ger vårt liv till Jesus som själv gav sitt liv till oss (Matt 16:25).