För en månad sedan släppte de sista coronarestriktionerna, efter en lång tid då konsekvenserna av döden varit påtagliga på ett lite extra tydligt sätt. Nu, när detta skrivs, har ryska trupper nyligen invaderat Ukraina.
Vart det leder vet bara Gud, men vill det sig riktigt illa så kan vi snart ha döden mycket närmare än vi haft på mer än ett halvt sekel. Och ändå, döden är oss så nära varje dag. Ett felsteg på trottoaren, en bil i hög hastighet, och allt kan vara över.
Ett felsteg på trottoaren, en bil i hög hastighet, och allt kan vara över.
Vi kommer alla en dag att dö. Om det är imorgon eller om 50 år vet vi inte. Det vi vet är att döden inte har sista ordet. Jesus har besegrat döden, vilket betyder att vi kommer att få leva även när vi dör. Carl-Erik Sahlberg, en präst och missionär som dog i höstas, uttryckte det så här: “Tro det inte när du hör att jag är död, för då lever jag som aldrig förr!” Men, döden är inte bara det framtida hoppet. Den är en påtaglig smärta och oro här och nu, och det får den vara. Gud tröstar den som gråter, men han låter också den som gråter gråta ut. Som kristna får vi både bejaka sorgen och oron som döden för med sig, såväl som glädjas i hoppet om ett liv bortom döden.
Bön
Tack Gud för att du är Herre över både liv och död. Hjälp oss att både bejaka sorgen och oron över döden, och samtidigt glädjas över hoppet vi har i dig. Amen.
