Vändpunkten

I slutet av andra året på gymnasiet gick jag in i väggen. Jag blev utbränd.

Jag hade under en lång period pressat mig själv och skulle prestera bra i allt jag gjorde. Jag volontärade i fyra olika verksamheter i kyrkan, jag tränade tre gånger i veckan och tog mig tid för kompisar så fort jag hade en lucka öppen. Samtidigt ville jag prestera i skolan. Detta resulterade i sömnproblem, minnesluckor och en personlighetsförändring. Jag slutade helt enkelt att prestera, eftersom min kropp inte längre klarade av det. Mina föräldrar försökte få mig att inse att jag behövde hjälp. Men envis som jag var, ville jag försöka själv. Detta pågick i ett halvår. Jag gick då på medicin och gick till skolan när jag hade ork.
En dag träffade jag mina närmaste tjejkompisar. Vi hade från och till under några år haft en bönegrupp. Vid detta tillfälle hade vi varsin lapp där man skulle skriva ner en personlig bön som skulle lämnas till Gud. Jag skrev om utbrändheten och kände så starkt för den att jag ville att vi skulle be tillsammans. Det var något som hände under den bönen. En vecka efter träffen började jag få tillbaka energi. Det var när jag lämnade mina problem till Gud och accepterade min svaghet som jag började få livet tillbaka. Jag hade ett halvår där jag fick kämpa järnet för att komma ikapp. Men att veta att Gud ser och hör bön, och att han är levande och verkar idag, det är den största tryggheten av allt.
Med detta vill jag säga att det är okej att inte kunna prestera. Ditt värde ligger inte i det du gör. Gud älskar dig villkorslöst och lyssnar när du ber!