Matt 26:47–56
Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en stor folkhop med svärd och påkar från översteprästerna och folkets äldste. Förrädaren hade gett dem ett tecken och sagt: ”Den jag kysser är det. Grip honom.” Och han gick genast fram till Jesus och sade: ”Var hälsad, rabbi!”, och kysste honom. Jesus sade till honom: ”Min vän, är det därför du är här?” Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom. Men en av dem som var med Jesus lyfte handen, drog sitt svärd och slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. Då sade Jesus till honom: ”Sätt tillbaka ditt svärd i skidan! Alla som tar till svärd ska dödas med svärd. Eller tror du inte att jag kan be min Far att han genast sänder mig mer än tolv legioner änglar? Men hur skulle då Skrifterna uppfyllas som säger att det här måste ske?” I samma stund sade Jesus till folkhopen: ”Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar för att gripa mig. Jag har suttit i templet varje dag och undervisat utan att ni grep mig. Men allt detta har hänt för att profeternas skrifter skulle uppfyllas.” Då övergav alla lärjungarna honom och flydde.
Jesus har all makt i världen, men låter sig ändå fängslas av sina fiender. Han låter sig framstå som maktlös.
Att läsa bara detta bibelstycke kan egentligen kännas lite konstigt, till och med deppigt. Det händer väldigt mycket som är viktigt innan, och framför allt händer väldigt mycket som är viktigt efteråt. Ändå säger texten väldigt viktiga saker om vem Jesus är!
Till att börja med blir Jesus förrådd av en vän. Judas är redo att överlämna Jesus till dem som vill döda honom, i utbyte mot pengar. Och själva förräderiet görs genom en kyss! (Det var vanligt att vänner hälsade varandra med kindkyssar på Jesus tid.) Själva tecknet för vänskap vänds upp och ner och blir i stället tecknet för något mycket sorgligt – att människan förråder den som Gud har sänt. Judas kan i detta ses som någon som representerar hela mänskligheten. Alla har genom synden vänt sig bort från Jesus. Detta händer också bokstavligt i slutet av texten; alla lärjungar flyr, och Jesus lämnas ensam kvar.
Men innan det händer har en av lärjungarna faktiskt försökt göra motstånd genom att ta till vapen. Han hugger av örat på en av översteprästernas tjänare. Men detta är inte den typ av handling Jesus vill ha. I stället säger han till lärjungen att sticka tillbaka svärdet (och i andra evangelier står det även om hur han läker den sårades öra). Jesus krigar inte emot, utan låter sig fängslas. Det är dock tydligt att Jesus hade kunnat stå emot om han ville: ”Tror du inte att jag kan be min Far att han genast sänder mig mer än tolv legioner änglar?” (v.53) Det är inte för att Jesus erkänner sig besegrad av en starkare kraft som han låter sig tas till fånga. Tvärtom! Det är för att det som står skrivet hos profeterna, det som Gud tidigare förutsagt, ska fullbordas – det som i slutändan är Guds slutgiltiga plan för att besegra synden och döden.
Han viker inte av från den väg han är satt att gå.
Men det är inte så att Jesus tycker att det är lätt. I verserna innan känner Jesus dödsångest för att han vet vad som väntar honom. Vägen “mot Golgata” – och självklart döden på korset – är fylld av obeskrivligt lidande för honom. Ändå är han redo att låta sig fängslas. Jesus tar inte till våld mot dem som vill döda honom, och han viker inte av från den väg han är satt att gå trots att den är smärtfylld. I stället låter han sig förrådas, fängslas, plågas, behandlas orättvist, lida, och slutligen dö, driven av sin kärlek för alla människor.
