På tempelgården står en massa köpmän och tävlar om vem som kan få bäst pris för sin oxe. Jesus vet att det inte är vad templet är till för.

Joh 2:13-17

Judarnas påsk närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem. På tempelplatsen såg han dem som sålde oxar, får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Då gjorde han en piska av rep och drev ut allesammans från tempelgården med både får och oxar. Han slog ut växlarnas mynt och välte deras bord, och till duvförsäljarna sade han: ”Ta bort det härifrån! Gör inte min Fars hus till en marknadsplats!” Hans lärjungar kom då ihåg att det står skrivet: Brinnande iver för ditt hus ska förtära mig.

Ibland stöter man på begreppet ’Guds vrede’. Det kan dyka upp i samband med en del berättelser om Gud, som när Gud Fadern lät de förstfödda i Egypten dö (2 Mos 11:4–6) eller när han lät eld och svavel regna ner över Sodom och Gomorra (1 Mos 19:24–25). Man kan få en läskig och felaktig bild av Fadern, och man tror att det är i sådana situationer han är i sitt esse. 

Men så tänker vi på Jesus, vår snälla rara Jesus. Han som gör de sjuka friska, han som umgås med syndare, han som upprättar relationen mellan oss och Gud. Jesus är alltid den som klappar medhårs, eller?

När Jesus var i Jerusalem gick han till templet och såg att tempelplatsen var fylld av köpmän, varustånd, penningväxlare och djur. Det kan vara svårt att föreställa sig att Jesus ryter ifrån, kastar bord och driver ut folk med en piska i handen. Men han gör det av goda skäl, och vi kan lära oss av det.

Jesus gick till templet för att möta Gud, sin fader, och tillbe honom. I stället för att mötas av Guds ansikte möts han av girighet, och ser att folks kärlek till pengar och ägande är större än deras kärlek till Gud. Templet var Faderns hus, platsen där människor kunde söka och möta Gud, men nu hade det i stället blivit en plats helt upptagen av girighet och distraktioner som ledde bort från Gud. Det var inte okej för Jesus – han måste agera! Synden ska inte få ta Guds plats.

Vi kan inte med gott samvete låta synden härja fritt i Guds vardagsrum.

Hur ser det då ut i våra liv? Gud vill att våra liv och våra hjärtan ger plats för honom och hans godhet. Genom vårt dop bor Gud i oss med sin ande – alltså är var och en av oss som ett tempel, en plats där människor kan möta Gud. Vi kan inte med gott samvete smutsa ner Guds hus med girighet, ilska eller okontrollerad lust. Vi kan inte med gott samvete låta synden härja fritt i Guds vardagsrum.

Jesus visar att synden inte hör hemma där Gud är. Kanske är det så att köpmännen kom tillbaka till templet senare, det är inte orimligt. Med säkerhet syndar vi igen, även efter att vi bestämt oss för att aldrig mer göra det. Men vårt svar på det är inte att låta synden stanna. Vårt svar skall i stället vara att greppa tag i piskan, och visa synden att den inte är välkommen, och aldrig kommer att vara det. Inte så länge Gud bor i våra hjärtan.