Hur känner du när någon ställer en fråga om din tro? Ser du fram emot det fortsatta samtalet eller sticker du handen i fickan och fejkar ett inkommande telefonsamtal? Kanske någonstans mitt emellan. Ofta önskar vi att vi hade bättre svar, eller så kommer vi på det – två timmar senare.

Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger. 1 Pet 3:15

Alltid redo

Det är egentligen inget konstigt att många av oss blir obekväma när någon frågar om vår tro, särskilt om tonläget är kritiskt. Det ligger inte i allas personlighet att gilla en muntlig tvekamp (och för de som gör det har Petrus en hel del att säga om vikten av ödmjukhet i versen efter!). Men oviljan bottnar ofta i rädsla. Den ytliga rädslan handlar om att säga fel eller verka dum. Den djupare rädslan är den här: tänk om det verkligen ligger något i vad han eller hon säger? Tänk om det inte finns något svar på frågan!? Tänk om personen rakt framför mig bär på frågan, tvivlet, argumentet som kommer undergräva min tro, ja hela mitt liv?

Hur kan Petrus kräva av mig att alltid vara beredd? Hur kan han förvänta sig en så stark tro hos mig? – Slappna av, Petrus vet allt om svag tro. Det här är inte Mr. smart-och-smidig som klarat sig vinnande ur alla samtal och situationer. Den här killen har ivrigt trampat i klaveret ett antal gånger. Petrus har varit så fel ute att Jesus tillrättavisat honom inför hans bästa vänner och Petrus har sett sin tro komma till korta när han skulle möta Jesus ute på vågorna. Och så var det den där gången då han var allt annat än beredd att svara och istället svor på att han inte kände Jesus. Så hur kan han kräva det här av mig?

”Det viktiga är i slutändan är inte om min tro är stark, utan om han som jag tror på är det”

Petrus som förebild

Svaret finns i hans andra brev. ”Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät.” (2 Pet 1:16) Med egna ögon. Läs de orden igen, och tänk på vad de innebär. Som gammal man, kan Petrus, trots en rad misslyckanden i backspegeln ivrigt berätta om Jesus och uppmana andra att göra likadant, till och med med livet som insats. Han visste att det var sant. Och om det är sant, så gör det väl detsamma om jag gör bort mig!? Om kristen tro är sann, då är Jesus ”helig i mitt hjärta”. Risken att göra bort sig känns betydligt mindre viktig än att stå för Honom och ge andra chansen att förstå vem han är.  Det viktiga är i slutändan är inte om min tro är stark, utan om han som jag tror på är det. Låt oss alltså lyssna på Petrus och de andra som med egna ögon sett honom, och se efter själva. Målet med de artiklar jag fått i uppdrag att skriva här i Insidan är att hjälpa dig att bli mer övertygad om att tron på Jesus håller för granskning, och att hjälpa dig förklara och försvara den i mötet med de som undrar eller tänker annorlunda.

 

Foto: Aidan Meyer
DELA
Föregående artikelGladys Aylward
Nästa artikelGud har alltid en A-plan