Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. 1 Mos 1:26

I den förra artikeln lyfte jag fram några sätt som vårt universum pekar mot Gud på. Också på en mindre skala hittar vi spår i skapelsen av skaparen själv. Vi ska därför vända blicken mot oss själva; vi förunderliga och märkliga människor.

Har du tänkt på hur mycket vi människor skiljer oss från resten av vår omvärld? Vi människor är moraliska, tänkande, viljande, konstnärliga och skapande, längtande och älskande varelser. Inget av detta förekommer någonstans i naturen än just hos oss. Vi kan sammanfatta denna grupp egenskaper i att människan är personlig.

Jag behöver inte övertyga dig om att du tänker, vill, längtar. Förmodligen inte heller om att du har ett samvete. Kanske är det just på grund av att dessa egenskaper är så självklara i vår vardagliga erfarenhet, som vi så lätt missar att dra rätt slutsatser av dem. Människan är en tydlig ledtråd om den kristna guden när vi jämför olika livsåskådningars möjlighet att göra rättvisa åt människan och frågan om personlighet.

Kristen tro säger att människans ursprung är en personlig Gud

Huvudkonkurrenten till kristen tro i vår del av världen är någon form av naturalism, tron att naturen är det enda som existerar.  Naturalism säger att människan ytterst sett kommer ur ett opersonligt ursprung och att vi är bara är en produkt av energi, materia och en massa tid; kristen tro säger att människans ursprung är en personlig Gud. Utöver vår materiella kropp har människan en själ.

Om vi funderar över slutsatserna av dessa två motsatta startpunkter inser vi snart att vi landar i väldigt olika sätt att se på människan. I den naturalistiska bilden av världen är människans själ ett mysterium som inte passar in, som förblir en gåta eller i värsta fall något som ska förklaras bort. Det sätt man som naturalist kan förklara bort människans själsliga egenskaper på är att reducera, alltså att säga: detta är egentligen inget annat än. Moral är inget annat än en strategi i kampen för överlevnad. Tänkande är inget annat än en elektriska signaler längs vår hjärnas nervbanor. Kärlek är inget annat än fortplantningsdrift. Friheten att välja är inget annat än en illusion. När mänskliga egenskaper reduceras på detta sätt; reduceras också helhetsbilden av en människa; vi är inte annorlunda än resten av naturen, vi är egentligen inget annat än ovanligt komplexa biologiska/kemiska maskiner.

Kristen tro har en helt annan möjlighet att ge utrymme och förklaring till människans själ, och göra rättvisa åt vår upplevelse av vad det är att vara människa. Vi är personer skapade i Guds avbild; vår moral, vårt tänkande och skapande är en reflektion av Guds godhet, vishet och skaparglädje. Vi har en genuin möjlighet att välja. Vår omättliga törst efter kärlek och meningsfull gemenskap passar in i bilden av att en personlig och älskande Gud skapat oss till liv i gemenskap med honom.

Både när vi vänder blicken utåt mot universum eller inåt i oss själva, ser vi ledtrådar om en Gud, skaparen. En naturlig fråga blir nu; vem är denne Gud?