En kärleksfullt riktad pil
Att tillrättavisa någon är inte samma sak som att kritisera. Trots det är den vanliga uppfattningen om tillrättavisning ofta förknippat med något negativt. Hur kan vi då tillrättavisa och vägleda varandra i kärlek?
Tillrättavisa är ett sådant där ord som egentligen förklarar sig själv bara man uttalar det lite långsammare till–rätta–visa. En tillrättavisning vill just visa någon till att göra det som är rätt, istället för något som är fel eller mindre bra.
Men ofta tänker vi att tillrättavisning handlar om att kritisera, att underkänna. Den som kastat en sten genom rutan får en tillrättavisning, eller den som kallat en klasskamrat för hora behöver tillrättavisas. Då handlar det om att markera att ett beteende är fel eller olämpligt. Men egentligen har man inte tillrättavisat då, man har liksom bara gått halva vägen när man sagt vad som är fel.
En hjälp för varandra
En bra tillrättavisning pekar inte bara ut det som blivit eller gjorts fel, utan visar på det goda alternativet. Som när Paulus skriver till de kristna i Efesus: Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra, vi är ju varandras lemmar (4:25). Först det som inte är bra – och sedan det goda alternativet med en motivering: Ni hör ju ihop. Han skriver också: Tjuven skall sluta stjäla och i stället arbeta och uträtta något nyttigt med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som behöver (4:27). Tydligen fanns det tjuvar i församlingen i Efesus. Paulus säger inte: ”– Kasta ut dom!” Nä, han vill visa dem att göra det rätta.
Gud älskar varje människa, vill hennes bästa, och vill också därför visa henne till det rätta.
Tillrättavisningens mål är aldrig att klanka ner på någon, eller få någon att känna sig utanför. Tvärtom, målet är att hjälpa den andre att komma rätt, och att finnas kvar i gemenskapen. Jesus talar om tillrättavisning: Om din broder begått en synd, så gå till honom och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder (Matt 18:15).
Tillrättavisa i kärlek
Jag cyklade en gång genom centrala Göteborg. Där fanns en cykelbana med körfält åt båda håll, och vid sidan en lika bred gångbana. En bit framför mig såg jag två unga mammor promenera med barnvagnar, och eftersom de gick på cykelbanan plingade jag lite försiktig med ringklockan. De drog sig lite grann mot kanten och när jag cyklade förbi hörde jag: ”– Det var ju bra att du var SÅ duktig.”
Varför blev de irriterade? Jag vet inte. Kanske för de upplevde sig kränkta eftersom jag tydliggjort något de gjort fel. Själv tänkte jag nog mer att det var en påminnelse om att både cyklister och gångare vinner på om respektive trafikant förflyttar sig på rätt ställe.
Jag tror den stora skillnaden mellan en tillrättavisning som blir bra och en som inte blir det är att den som blir tillrättavisad känner sig sedd och älskad. Det kunde jag förstås inte förmedla till mammorna på gångbanan. Men det är något att tänka på – både när vi tillrättavisar någon och när vi berättar om Guds goda vilja och krav på människors liv. Gud älskar varje människa, vill hennes bästa, och vill också därför visa henne till det rätta.
