Denna omgång av följetongen är inte riktigt som de har brukat vara. Istället får du som läsare leva dig in i vad det innebär att Jesus är uppståndelsen och livet.

Det är mörkt. Totalt mörker. Hela världen är svart. Inte ens månen lyser och kastar en stråle ljus. Allt har tagit slut. Alla förhoppningar, all glädje. Det är borta. Allt det han sade, allt han gjorde blir meningslöst nu när han är död. Var det så här slutet skulle bli? Lärjungarna är utspridda, krossade. Hela skapelsen väntar, håller andan. I en bergsvägg är en grav insprängd. Därinne ligger han som skulle vara världens frälsare. Han ligger i ditt inre, i mitt inre, död, begraven. Ditt inre är en grav. Mitt inre är en grav. Inne i graven är det rått, kallt och fuktigt. Nästan kusligt.

Mot all världens mörker kunde inte ens Jesus göra något. Han var vårt sista hopp. Nu är död och lidande det enda vi har att se fram emot. Ljuset i världen har slocknat. Hoppet har dött. Kärleken har svalnat. Men det är något annorlunda med graven, det är något som inte stämmer. Visst, stenen ligger där som den ska. Så att ingen ska kunna komma in. Men där finns också vakter. Flera stycken. De vaktar graven. De håller vakt runt ditt inre. Så att du inte ska kunna komma ut, i befrielsen, kunna andas igen. De håller dig bunden. De håller dig fast vid lögnerna. De påminner dig om dina misslyckanden. De gläder sig när din blick slocknar, när du ger upp. När hoppet överger dig.

Vakterna står där utanför graven. Inget tycks kunna rubba dem. Men så plötsligt lyser månen igenom, en föraning om ljuset. En vindil rör sig där utanför graven. Det är Andens vind. Guds ande rör sig, sveper fram som en gång när världen skapades. Vakterna vacklar, faller ihop av skräck. Stenen rullar bort, graven är öppen. Graven är öppen!

Molnen drar bort och månen skiner allt starkare, allt ljus tycks centreras där mot den öppna graven. Det är månens lovsång. Snart kommer gryningen, solen ska skina som den aldrig gjort förr. En stilla lovsång börjar höras, men den ljuder allt starkare och starkare. Det är träden och stenarna som sjunger, nej de jublar. Djuren, luften, vattnet, hela skapelsen sjunger tillsammans med änglarna.

Så stiger han ut ur graven, den förstfödde från de döda, den uppståndne Herren. Hela skapelsen vibrerar av liv, dess väntan är över. Natten lyser såsom dagen, och ljuset är starkare än solens, det är påskljuset och det har kommit för att stanna. Inga ord räcker till för att beskriva det under som skett, men vi får tro det. Från denna stund är ingenting sig likt, det är en ny morgon för världen. En morgon som varar än denna dag.

För detta är inte bara Guds påsk, det är också din påsk. Inga vakter finns längre som håller vakt om ditt inre. Välkommen ut i ljuset, gå i Jesus fotspår ut ur graven, bort från det som varit. Jesus har brutit sönder vakternas fängelsegaller, du är fri, förlåten. Sträck dig mot det nya, mot ett liv tillsammans med den uppståndne. Livet slutar inte i graven, det är där det börjar.

Det är påsk,

det är Herrens påsk, ropar Anden.

 

O himmelska glädjedans! O Andens fest!

O Guds påsk

som från himlen sänks ner till jorden

och sedan från jorden stiger upp till himlen,

högtid då hela skapelsen möts och förnyas!

 

O gränslösa glädje, gästabud för alla;

dödens skuggor har jagats undan

och livet ges åt alla,

himlens portar har öppnats,

Gud har blivit människa

för att människan skall bli Gud.

Han har brutit sönder

dödsrikets fängelsegaller,

som en försäkran till jorden

att löftena gått i uppfyllelse.

Och sångerna har kommit tillbaka till jorden.

 

Kristus har uppstått

och döden är besegrad.

Kristus har uppstått

och de onda andemakterna är övervunna.

Kristus har uppstått

och änglarna jublar.

Honom tillhör all ära och makt

genom alla tidsåldrar.