I slutet av juli 1941 försvann tre fångar från Nazilägret i Auswitch. Den ansvarige SS-kaptenen Karl Fritzsch befallde att 10 män skulle avrättas som straff för rymningen.

När SS-kaptenen kom till en fånge vid namn Franciszek Gajowniczek, en polsk sergeant, ropade han högt ”hur ska det då gå för min fru och mina barn”, och bad förtvivlat för sitt liv. Då inträffade något mycket ovanligt, en man trädde fram och erbjöd sig att ta Franciszek plats. Mannen hette Maximilian Kolbe och var Fransiskanermunk och präst. Han hade tidigare tagit emot bikt och firat provisoriska mässor i lägret. Nu erbjöd han sig att gå i döden för en annan fånge. Som munk hade han ingen familj att sörja för. Bytet accepterades av nazisterna. De tio fångarna dömdes till svältdöden och placerades i en bunker. Maximilian ledde sina medfångar i psalmer och sånger och meditationer över Kristi lidande. Uttorkade efter två veckor av hunger och törst levde fyra av fångarna fortfarande, men bara Maximilian var vid medvetande. Den 14 augusti blev de avrättade med en giftinjektion. Maximilian blev 47 år gammal.  Franciszek Gajowniczek överlevde koncentrationslägret, återförenades med sin familj och levde till 1995. Han var med på Petersplatsen den 10 oktober 1982 då Maximilian Kolbe helgonförklarades av påven Johannes Paulus II. Man firar honom den 14 augusti varje år.

Nåden erbjuder något fritt och för intet.

Det kan vara svårt för oss att förstå vad Jesus gjort på korset för oss. Ibland för att vi kan vara hemmablinda. Vi har hört att Jesus dött för vår skull, för att vi ska få leva, men det är svårt att ta till sig. Det Jesus gjorde på korset har likheter med vad Maximilian Kolbe gjorde för Franciszek Gajowniczek. Han gick som oskyldig i döden för sin medmänniska. På grund av vad Maximilian gjorde så fick Franciszek nåd; han fick överleva trots att han var dömd till döden. På grund av vad Jesus gjort för oss kan också vi bli benådade. Vårt straff efterskänks av Gud på grund av att någon annan trätt i vårt ställe och tagit det straff vi borde fått. Jesu Kristi kors är det yttersta uttrycket för Guds nåd.

En liknelse i Nya Testamentet som berättar för oss om detta med nåd är den förlorade sonen (Luk 15). Sonen får ut arvet för att spendera det på sig själv. Men när han gjort av med pengarna kommer han till insikt om vad han lämnat och vill tillbaka. Att begära att få ut arvet i förtid var i judisk kultur liktydigt med att anse föräldrarna som redan döda. En enorm skymf. Det finns en buddistisk variant av den förlorade sonen när sonen kommer tillbaka och ber, som han också gör i Jesus liknelse, om att få jobba sig tillbaka till sonens status i familjen. I den buddistiska varianten får sonen också jobba sig tillbaka till sin plats i familjen. Men i Jesu liknelse springer pappan emot sonen. I bibelns ord för nåd finns också en nyans av medlidande och familjär kärlek. Det är vad fadern visar här. En judisk man sprang inte, det var under hans värdighet. Nu springer han, kramar sitt barn som har kommit till insikt om vad han håller på med, och kommit hem, och fadern offrar kalven som skulle ätas vid det finaste tillfället för hans skull. Det är nåd. Inte gärningar, men nåd.

Nåden erbjuder något fritt och för intet. Vi har faktiskt betydelsen gömd i ordet. Nåd på engelska är grace. Vi har det ordet fast i annan form på svenska: gratis.

Bön: ”Herre Jesus, tack att du har visat oss vad nåd är, kom till mig med din helige Ande och undervisa mig om detta så att jag kan förstå, ta till mig och leva i och av din nåd och på olika sätt dela den med andra.”  Amen.