Jag tror jag var tio eller elva då jag för första gången hörde en formulering  av ”det ondas problem”. ”Varför tillåter Gud alla krig…” var en fråga som en av mina klasskompisar uttryckte. Människor hinner olika långt i livet innan frågan hinner ifatt en. Vissa startar sitt liv i fattigdom och utsatthet, andra får senare i livet uppleva någon sorts förlust som ställer tillvaron  på ända. Alla människor brottas alltså med tillvarons ondska och lidande – ondskans problem är ingen specifikt kristen fråga. Finns det då något svar i kristen tro på hur vi kan se så mycket ondska och ändå tro på en god Gud?

Gud är inte orsaken till det onda

En sak Bibeln lär oss om ondskan – redan i tredje kapitlet – är att Gud inte vill den. Det är enormt viktigt.  Men om Gud inte vill det onda, och om Gud också har all makt, hur i hela friden hamnade vi här? Svaret verkar finnas i sättet som Gud är god på. I sin godhet skapade han varelser med förmåga till relation med honom, framför allt människan som kallas ”Guds avbild” bland annat för att understryka vår relation till varandra och honom. Sådana relationer bygger på frihet och ömsesidighet. Kärlek upphör att vara kärlek i samma stund som ena parten är tvingad till den. Människor skapade för kärlek måste också vara fria, att välja Gud eller att välja bort honom. Kanske var människans möjlighet till relationer så värdefull för Gud att han kunde säga ”det är värt det” – trots allt lidande han förutsåg?!

Vad berättelsen om syndafallet kommunicerar är just att människan valde bort Gud i ett rop på självständighet. Konsekvensen blev att de drog världen med sig i ett fall där hela världen skars av från sin livsnerv, Gud själv och hans godhet.

Gud är inte främmande för det onda

En andra viktig sak som Bibeln lär oss om Gud är att Gud inte drar sig undan från världen, eller lämnar människan i sticket. Gud lovar ett ingripande och gör sig tillgänglig för människors bön och klagan mitt i lidandet (se Job, Predikaren och Psaltaren). Men Guds främsta svar på människans lidande är inte muntligt  eller skriftligt utan att själv bli en av oss och dela våra livsvillkor. I Jesajas berömda profetia beskrivs Jesus som ”en smärtornas man och förtrogen med lidande”. Ända till döden på korset gör Gud sig sårbar och mottaglig. Ingen kan längre säga ”Gud har ingen aning om hur det här känns”. Men Jesus är mer än ett uttryck för Guds förståelse av livets smärta. Han är Guds lösning.

Gud är inte hjälplös inför det onda

Det största hoppet för oss och världen finns inte i att Gud är mot ondskan, eller att han själv delat ondskans konsekvenser, det största hoppet finns i att Gud arbetar med att utplåna allt det onda. I Jesu död på korset går Gud till rätta – inte bara med ondskans symptom (alltså lidandet) utan med ondskan själv: vår synd och bortvändhet från Gud. Uppståndelsens seger över döden är försmaken på den värld som ska komma; en värld där de som befriats och räddats genom Jesus njuter Guds fulla närvaro och frånvaron av meningslöshet och lidande. !

Den kristna trons svar på världens ondska kan både förklara och trösta oss i en tillvaro som ofta sårar oss djupt – och leder oss till Guds räddningsplan. Det är viktigt för oss som tagit emot den trösten och räddningen att inte stöta bort de som klagar och frågar utan försöka leda människor till den Gud som själv är svaret och torkar alla tårar.