En gång efter en predikan kom en man som inte vart med i kyrkan så länge fram till mig, han var upprörd och sa: ”du, du säger ju tre ord i ett ord, ´rätt´, ´färdig´ och ´gjord´, det är ju omöjligt att förstå”. Jag håller med, ordet är i många kristna sammanhang vanligt, men i andra sammanhang mycket ovanligt, så det är inte konstigt att det är svårt för oss. Men det visar sig, när vi tittar på det, att det inte bara är ordet som är svårt, utan också att det ofta är svårt för den kristne att ta till sig vad det faktiskt innebär.

Grundtextens betydelse

I Nya Testamentet används grundtextens ord i lite olika betydelser. Det kan dels betyda en allmän ”rättrådighet” eller ”rättskaffenhet” eller ”rättsinnighet”. Det står till exempel om Josef att han var en ”rättskaffens” man (i en äldre svensk översättning. Den senaste svenska översättningen Svenska Folkbibeln från 2014 använder ordet ”rättfärdig”). När det används på det sättet betyder ordet en allmänt bra och fast karaktär hos den som beskrivs: en person som lever efter Gamla Testamentets lagar och den judiska kulturens påbud efter vad kulturen krävde. Idag skulle vi kunna jämföra det med att utföra sina ”medborgerliga plikter”, betala skatt, inte stjäla, ge lite pengar till någon välgörenhetsorganisation etc. En klanderfri medborgare.

 Den som är rättfärdiggjord har någon annan gjort färdig med det som är rätt inför Gud.

Men ordet har också en mer strikt betydelse av en rätt relation till Gud; att vi fullgjort det som Gud kräver, det som är rätt. Man kan jämföra med en relation till en kompis: om vi ljuger eller stjäl från vår kompis så blir relationen snabbt väldigt dålig. Om vi gör det som är fel skadar det alltid relationen till Gud. På detta sätt används ordet oftast i Nya Testamentet. Den som är rättfärdig är ”färdig med det som är rätt inför Gud”. Och den som är rättfärdiggjord har någon annan gjort färdig med det som är rätt inför Gud, nämligen Jesus.

Guds, inte vår

Det var faktiskt det här ordet som Luther kämpade med när han utvecklade sin mest grundläggande kritik mot 1500-talets Katolska kyrka. Luther var själv munk och tyckte att alltför mycket fokus lades på att vi skulle prestera vår egen godhet inför Gud. Man kunde ju till och med köpa brev, avlatsbrev, som betalade av tid i skärselden. Luther orkade inte. Kärnversen i Luthers kritik som han såg när han läste Bibeln var Rom 1:17: ”Den rättfärdighet som kommer från Gud uppenbaras nämligen i evangelium, av tro, till tro”. På Luthers tid var många präster och munkar olärda, de hade ibland inte läst bibeln och kunde inte ofta grundspråken, ibland kunde de inte ens trosbekännelsen. Men Luther studerade och kunde grekiska och han såg vad det grekiska ordet rättfärdighet stod i för verbform, och förstod att det betyder att rättfärdigheten kommer från Gud, det är inte något vi själva presterar. Det är just Guds rättfärdighet, inte vår – men Gud ger oss den när vi tror på Jesus. Då får vi Guds rättfärdighet, vi blir rättfärdiggjorda, för Jesus levde ett fullkomligt liv, han gjorde aldrig ett enda fel. Det är det goda budskapet.

Jesus säger i Bergspredikan (Matt 5:20) att vår ”rättfärdighet måste gå långt utöver de skriftlärdas och fariseernas, annars kommer vi inte in i himmelriket”. De skriftlärda och fariseerna var dåtidens religiösa elit. De kunde Bibeln, ofta utantill, de visste hur olika utläggningstraditioner tolkade

skrifterna. Men de hade inte vad som krävdes för himmelriket: Guds rättfärdighet. Kanske kan du känna igen dig i Luther, du orkar inte kämpa vidare. Det är bra, för får du sjunka ned i Faderns famn, som den förlorade sonen, och vila i hans rättfärdighet.