Barn till världens bästa Pappa!

Vi är beroende av relationer. Inte så konstigt eftersom vi skapades för det. Det är det bästa som finns, men också det svåraste. Därför startar vi nu en följetong om livets olika relationer. Först ut är den viktigaste av dem alla: – Vår relation till Gud. Anna Arvidsson delar med dig av sina tankar.

Ett från-topp-till-tå JA på konfirmationen. Lyfta händer under nyårslägret. Övertygad om att jag över allt annat vill följa Jesus från Nasaret som dog, men uppstod och lever idag. Sen kommer bilfärden hem och allt annat börjar pocka på min uppmärksamhet – vänner, läxhögar, tjatiga föräldrar och statusuppdateringar som bara måste skrivas på Facebook. Hur gör man då? Hur kan min relation funka mitt i en vardag med bråkiga syskon?

Gud är vår starka klippa…

Jag tror att det handlar om det David säger i Psaltaren 62: ”Hos Gud är min frälsning och min ära, min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud. Förtrösta alltid på honom, du folk, utgjut era hjärtan för honom.”  Kung David var nog proffs på att utgjuta sitt hjärta för Gud. Ge honom de strålande dagarna då man bara längtar efter en slurk till av det levande vattnet, Jesus, men också dagarna fulla av kamp, synd och skit.

Tänk att bussfärder, sunkiga skolkällare, klassrum och fotbollsplaner kan vara platser där vi får möta Gud.

Ibland känns det väldigt skönt att Davids Gud, vår Gud, är en klippa eftersom mitt liv inte alltid är så stabilt i sig självt. Tänk dig Mount Everest gånger biljarder. Vem kan rucka ett ståtligt berg? Sådan är Guden vi tillhör. Han är som ett stabilt berg i allt han är – i sin kärlek, i sin trofasthet, i sina löften, i allt.

… som vet allt om oss

Honom får vi dela våra liv med – bara snacka – ropa från skogsdungar, småsnacka under cykelturer till skolan, dansa i snöstormar och bara vara med. Vi kan lika gärna lägga ner våra fasader och bli råa och ”nakna” inför Gud – han vet redan allt om oss.

Inspirerande exempel

Det var nog en sådan relation, som handlade om mer än väder-och-vind-snack, som lockade mig när jag var runt 15, efter att ha läst om Johannes Döparen som käkade gräshoppor och vildhonung och ledde en väckelse ute i öknen. Senare i Apostlagärningarna om ett par halvunga män som blivit förvandlade av Guds kärlek och över allt ville följa den levande Jesus. De fick se lama dansa och döda bli levande. Inte så sjukt lam vardag…

Guds tempel mitt i vardagen

Davids Gud och vår Gud är verklig oavsett hur vi känner. Den helige Ande bor i oss och vi får vara hans tempel. Wow! Tänk att bussfärder, sunkiga skolkällare, klassrum och fotbollsplaner kan vara platser där vi får möta Gud. Vi får kalla honom pappa och umgås med honom varsomhelst, närsomhelst. När vi verkligen vågar söka Gud av hela hjärtat, då kan vi få upptäcka hjälparen, fridsfursten, vägen, sanningen och livet mitt i en fullproppad vardag. Bara vi ger honom tid att visa vem han verkligen är.

Ge tillbaka till Gud!

I somras var jag ute på landet, och i kohagen sprang en nyfunnen vän fram till mig och sa ”hur skulle vi kunna ge något annat än allt till honom som har gett allt för oss?”
Jesus har gett sitt liv för oss, så att vi kan leva i frihet nu och för evigt. Hur skulle vi då kunna ge något annat än allt tillbaka till honom, även grådaskiga dagar fulla med kamp? Allt blir inte perfekt, verkligen inte för mig heller, men vi får ta en dag i taget. Gud längtar alltid mer efter dig än du längtar efter honom, det är en schyst utgångspunkt.

Så bara prova vetja! Utgjut ditt hjärta inför Gud.