Gilla artikeln! (Inte gillad än.)

Ett av de mest uppfriskande inslagen i Skam är den muslimska tjejen Sana. Sanas närvaro innebär en ständig påminnelse om att det finns andra sätt att tänka och leva än vad som gäller för majoriteten av Skam-karaktärerna.

SKAM-artikelserie, del 6 av 8

Detta är en artikelserie i åtta delar av Olof Edsinger som tidigare publicerats på norska i vår systertidning iTro www.itro.no samt på Svenska Evangeliska Alliansens hemsida www.sea.nu.

Insidan vill med denna artikelserie inte uppmuntra sina läsare att titta på Skam. Det finns många goda skäl för att avstå från det, även om det också finns skäl för att titta. Insidan vill istället ge redskap till dem som tittar, genom att påminna om och ge hjälp i reflektionen kring vad det är vi ser på och hur det påverkar oss.

Olof skriver: ”Målet är att serien ska hjälpa dig att förstå, men också ställa kritiska frågor till, den typ av livsstil och värderingar vi får blicka in i genom Skam.”

Sana är nykteristen som vill vänta med sex till äktenskapet, men som ändå är med och planerar för tjejernas russebuss* och som troget följer med när det är dags för supar-fest.

Man kan förstås diskutera hur trovärdigt det är att en muslimsk tjej skulle vilja – och få – vara med på alla dessa tillställningar. Men i serien fyller hon en viktig funktion både genom att formulera alternativa hållningar till det som sker, och genom att bredda bilden av vad det kan sägas innebära att vara ”norsk”. När Vilde påstår att islam står för en annan kultur än den norska kontrar till exempel Sana med att islam faktiskt är en annan religion – inte en annan kultur (2:5).

Sana som hjälte

Spänningen mellan islams värderingar och det norska majoritetssamhället dyker samtidigt upp med lite ojämna mellanrum i serien. I ett avsnitt talas det om att en av Sanas släktingar ska gifta sig, trots att hon bara är tonåring. I ett annat hamnar Sana i onåd hos den muslimska gruppen för att hon har dykt upp på en bild i sociala medier där hon håller i ett glas öl åt en av sina vänner. I ytterligare ett avsnitt, där tjejerna är ensamma på resa, får Sana frågan om hon inte borde ta av sig slöjan nu när det inte finns några killar närvarande – varpå hon svarar att hon faktiskt bär sin slöja helt frivilligt (2:4).

Ibland kan det bli lite väl politiskt korrekt när den här typen av spänningar ska skildras, men det intressanta är samtidigt att det som gör Sana till en form av hjälte i Skam är hennes integritet och hennes beredskap att gå emot strömmen. När Noora frågar Sana om det inte finns stunder då även hon längtar efter att få dricka och hooka med killar får hon till exempel svaret att ”min tro är starkare” än lusten till dessa saker (2:7).

Som kristen kan jag fundera på varför vi så sällan möter kristna motsvarigheter till Sana på TV. Även vi kan ju i många lägen behöva gå emot strömmen, men brukar då ofta framställas på ett helt annat sätt än Sana. Men mitt i allt får man förstås glädja sig åt att religion inte bara framställs som något intolerant eller samhällsfrånvänt.

Den kristna tron är inte frånvarande

Nu är det ju inte heller så att den kristna tron är frånvarande i Skam. Isaks föräldrar tycks till exempel vara kristna – hans pappa sjunger i en kyrkokör och hans mamma skickar bibelord via SMS. Men i övrigt märks den kristna kopplingen mest i musikvalet. Flera gånger när något viktigt eller förlösande utspelar sig framför kameran ackompanjeras det nämligen av sakral kristen musik.

Ett sådant tillfälle är när Noora efter mycket vånda berättar för sina vänner att hon kan ha blivit våldtagen. Efter lite resonerande fram och tillbaka om det är någon mening att gå vidare med saken tar Vilde ton och säger: ”Vi måste tro på rättfärdigheten. Vi måste tro på att det goda vinner. Om inte vi gör det, vem ska då göra det?” Därefter beger sig hela kompisgänget till läkaren – under ackompanjemang av sakral musik (2:10).

Ett annat exempel är i slutet av säsong tre, när Isak kommer till kyrkan för att lyssna till den julkonsert som pappan medverkar i, och då börjar tänka tillbaka på sina kärleksmöten med Even. Efter ett tag springer han iväg från kyrkan för att söka upp Even på nytt, och hela scenen – inklusive återföreningen mellan honom och Even – ackompanjeras av texten ”O helga natt, du frälsning åt oss gav” (3:9).

Ett förminskat evangelium

För egen del kan jag känna mig rätt kluven kring den här sista scenen. På ett sätt är det ju spännande att producenterna bakom Skam väljer att låta laddade situationer förstärkas av musik som ger en andlig dimension åt det som sker. Men samtidigt finns det något obehagligt i att julens budskap om hur Gud sänder sin son till världen (”O helga natt”) görs om till ett helt och hållet inomvärldsligt budskap om kärleken mellan två killar.

På så sätt kan man nämligen säga att man använder sig av kraften i det kristna budskapet, samtidigt som man förminskar evangeliet till något mindre än det faktiskt är. Guds kärlek till oss människor är trots allt något betydligt större än en förälskelse mellan två människor – oavsett om de är homo- eller heterosexuella.

Oavsett hur vi tänker kring detta är religionen alltså något ständigt närvarande i Skam, trots att de flesta karaktärer inte visar något eget andligt intresse. Även detta är å andra sidan en rätt träffande bild av Skandinavien år 2017.


*) En russebuss är lite som ett svenskt studentflak, men alltså en buss som man åker i tillsammans med sina kompisar och där det ofta blir mycket festande och annat som man kan komma att ångra dagen efter.

Foto: SVT. Beskrivning: Sana (Iman Meskini)
Gilla artikeln! (Inte gillad än.)
Olof Edsinger
Arbetar med ledarutveckling inom NLM Ung i Norge och som kursföreståndare för lärjungaskolan I Mästarens fotspår. Författare och debattör. Bor i Uppsala.
DELA
Föregående artikelSKAM#7 – Skam och homosexualitet
Nästa artikelSKAM #5 – Sanning och konsekvens