Ramsa blir till lovsång

”Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”

Om du någon gång firat gudstjänst i Svenska kyrkan eller någon annan kyrka har du förmodligen varit med och ställt dig upp och sagt de här orden. För många kan trosbekännelsen kännas som en lång och tråkig ramsa som man liksom måste ”ta sig igenom” för att komma till nästa del i gudstjänsten. Orden kan upplevas krångliga och utan verklig betydelse för en. Många av oss var tvungna att lära oss den utantill som konfirmander. Varför då, kan man undra? Först tänkte jag nog att trosbekännelsen var en lista på saker du måste ha förstått för att få vara med i kyrkan och kalla dig kristen. Men så är det inte.

För mig har det tagit lång tid att börja uppskatta trosbekännelsen. Men genom att då och då faktiskt stanna upp och läsa den och börja be till Gud med hjälp av orden, har den mer och mer fått växa och bli så mycket mer än bara ord. Den har nu snarare blivit som en lovsång. En lovsång som sammanfattar och handlar om vem Gud, Fadern, Sonen och Anden är och vad han har gjort för mig. Därför handlar den både om Gud och om oss.  

Trosbekännelsen är dessutom inte bara min egen lovsång, utan hela kyrkans. För mig är detta en ofattbart häftig tanke – att kristna i hela världen under nästan 2000 år har bekänt sin tro med dessa ord. Häri finns en gemenskap som bär så mycket längre än min egen, ofta tvekande tro. Detta är hela kyrkans gemensamma lovsång och tro – både de som lever nu och de som gått före. Så när vi står i någon kyrka i Sverige och uttalar trosbekännelsen, kan vi veta att miljarder människor bekänner den tillsammans med oss! Det stärker och hjälper min tro! Jag måste inte heller fatta precis allt för att få vara med, utan jag kan få vila i och bäras av kyrkans tro och växa i mötet med den Gud vi tillsammans lovsjunger.

Vår pappa

Den första delen av trosbekännelsen handlar alltså om Fadern. Vi kan fundera en stund på vad det här egentligen betyder. Jesus lär oss att säga ”pappa” till Gud när vi ber (tänk på bönen Vår fader i Matt 6:9). Vilken fantastisk sak att få säga! Gud allsmäktig, universums skapare, låter sig kallas ”far” – ”min pappa”. Det blir inte mycket närmre än så. Det betyder att när vi ber, ber vi inte till en ”någon där uppe”, eller till ”en högre makt” som vi inte kan känna och som inte känner oss, utan vi ber till vår far. Fadern är inte som våra jordiska föräldrar, som kan göra oss illa, säga dumma saker och svika oss. Nej, Gud, vår Fader, är god och kärleksfull, och det bästa sättet att lära känna Fadern, är faktiskt att lyssna på Sonen, Jesus! Han känner Fadern och har gjort honom känd för oss, skriver Johannes i sitt evangelium (1:18). Allt Jesus gör och säger visar oss också vem Fadern är – hans vilja och kärlek. Jesus säger till och med att ”Den som har sett mig, har sett Fadern” (Joh 14:9). Så nära hör de ihop! Och när Jesus talar om Fadern, säger han att vi inte behöver bekymra oss för en massa saker, för vår far i himlen vet vad vi behöver (Matt 6:25-32). Han förstår oss och känner oss. Han ser oss och älskar när vi tar tid och umgås med honom i bön, bara vi och han (Matt 6:6). Han är en alltid närvarande pappa, en förlåtande och god förälder som vi alltid är välkomna hem till, även när vi skäms och har gjort något dumt (läs om den förlorade sonen i Luk 15:11-32). Sådan är Fadern!

Genom att se på Jesus lär vi känna Fadern alltmer

När Jesus döps i Jordan, säger Fadern så att alla hör: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” (Luk 3:22). Så säger Gud till dig och mig vid vårt dop också! Till mig sa Gud den 13 april 2003: ”Filip, du är min älskade son, du är min utvalde.”. För genom dopet och genom tron på Jesus blir vi Guds barn. Det är inte en mänsklig rättighet, utan en Guds gåva av nåd! Som kristen har jag min djupaste identitet i att jag är Guds älskade barn. Jag behöver inte söka bekräftelse genom mitt utseende, eller göra massa coola saker inför andra för att ”vara nån”. Jag är älskad och bekräftad som Guds barn, och det slår allt annat på denna jord!

Skaparen

Gud, vår Far, är allsmäktig säger vi. Här märker vi genast kontrasterna. Vi kallar Gud för ”pappa”, som uttrycker närhet och omsorg – och samtidigt är Gud den som har all makt och är ”skapare av himmel och jord”, det vill säga allt som finns! Hela universum, som är oändligt stort; alla planeter och stjärnor, alla havens märkliga fiskar och varelser, alla fåglar, alla djur och växter, berg och slätter… Allt detta är Faderns verk! Det finns någon som har skapat och haft en vilja och ett syfte med det som finns. Det innebär givetvis också att Gud ville just din existens. Det är en hisnande tanke, värd att ta till sig! Samtidigt är allt detta något som hos många väcker stora och viktiga frågor kring tro och vetenskap, evolutionen osv. Jag tänkte inte ta upp och diskutera det här och nu, det finns andra tillfällen för det. Snarare tänker jag att vi kan stanna upp inför tanken: ”om det är så att det finns en Gud som skapat allt och som skapat mig, vad gör det med mitt sätt att leva?”.

Varför bry sig?

Idag talas det mycket om miljöfrågor, klimathot, översvämningar och folk som svälter i stora delar av vår värld. Har detta något med den kristna tron att göra? Vad är Guds ansvar? Vad är vårt ansvar? Att säga att Gud har skapat himmel och jord – har det något med oss att göra? Många ungdomar jag träffat har sagt något i stil med: ”om Gud nu är allsmäktig och har gjort allt, varför svälter folk då?”. Vilken bra fråga, eller hur! Vi kristna tror ju faktiskt att en god Gud har skapat världen. Hur kan det då se ut som det gör! I Bibelns första kapitel ger Gud människan uppdraget att vara ”förvaltare” av skapelsen. Människan blir satt av Gud att vara medskapare tillsammans med honom, att ta hand om världen på ett bra sätt. Skapelsen var inte till för att människan skulle göra hur som helst med den, och sko sig på allt som Gud gett. Fadern har gett oss sin skapelse, för att vårda den för allas bästa. Har vi lyckats bra, kan man undra?

Att bekänna varje söndag att Gud, vår gode Far, har skapat oss och hela universum, bör snarast sporra mig att söka hans vilja med skapelsen! Därför tror jag att vi behöver ställa den där frågan lite annorlunda till oss själva (kanske är det vår Far som frågar oss): ”varför svälter folk i andra delar av världen, trots att Gud är god och har gett oss allt vi behöver?”. Varför har vi mat i överflöd så att vi slänger flera ton dagligen utan att blinka, medan andra saknar rent vatten och bröd? Många gånger kan jag tänka ”vittnar mitt liv om en generös Fader i himmelen?”. Det finns mycket mer att säga om dessa frågor, men tillsvidare får vi låta denna första del av trosbekännelsen inspirera oss att söka vår Faders vilja alltmer. Att genom att se på Jesus lära känna Fadern alltmer. Vi får påminnas om att vi är Guds älskade barn, och att vi inte är ensamma i denna stora värld. Det inbjuder oss att med trosbekännelsens ord gemensamt lovsjunga Gud, Fader, allsmäktig, himmelens och jordens skapare…