Kolumnen
Ett halvtaskigt förslag: Kryp fram med frågorna
Ibland har man över huvud taget inga svar, bara en massa frågor.
Det är svårt att skriva en Kolumn då. Det är svårt att hitta självförtroende och
mod nog att sätta pennan mot papperet eller fingertopparna mot tangentbordet.
400 ord, kanske 450. Så evinnerligt många ord ska jag få ihop
innan deadline den femtonde – i morgon. Och inte nog med det; jag väntas få med ett
innehåll, ett budskap, en tanke.
Men för mig är det mest frågor just nu. Jag vet så lite, så
lite om hur allt fungerar och är. Vet inte vem Gud är eller hurdan Han är. Vet inte
varför.
Är det inte fler som känner som jag? Jo, jag vet att det är det;
men man hör så sällan något ifrån er. Det är som om det starka och säkra får allt
rum och vi som varken vet in eller ut, vi får vara så goda och dra oss tillbaka in i
våra mörka hörn.
Är det inte fler som har frågor? Som känner att de vet
ingenting, kan ingenting, och har ingenting?
Jag vet att ni måste finnas nånstans. En ganska stor del av er
som jag träffar dagligen eller då och då tror jag bär på de här jättefrågorna som
vänder upp och ner på allt och på en själv. Så varför inte krypa ut ur era mörka
hörn? Varför inte ta lite plats från de säkra och starka och trygga? Varför inte
begära ordet och säga att vi förstår ingenting och har inte fattat ett dugg.
Det är ju ändå bara genom att ställa frågan som man kan få
ett svar. Bara om man söker kan man finna. Det handlar väl om två sidor: om att själv
våga erkänna frågorna och begära ordet och ta plats, samt att ge rum åt de frågor
som finns hos människor runt omkring. Att släppa lös frågorna är, tänker jag, att ge
svaren en så mycket större möjlighet.
För det är ju innerst inne det varje fråga är: möjligheten
till ett svar. När det surrar av frågor i mig finns utsikten till lika många svar!
Kanske får jag lyfta på hatten och gå förbi en del av grejerna, men om jag bara får
svar på något…
Just nu förstår jag ingenting. Det är en sån där tid då jag
får klamra mig fast vid att "Min nåd är dig nog". Visst måste det finnas
fler som jag? Det är klart att ni finns, fulla av frågor, i något mörkt litet hörn.
Jag tror att vi lättare hittar svaren om vi kryper fram. För svarens, inte för
frågornas, skull.
Hanna Hjort
