SOMMARNOVELL: förgätmigej
Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
Vad är det ? Vi ska frukta och älska och Gud, så att vi icke
beljuger, förråder, baktalar eller illa beryktar vår nästa, utan i stället urskuldar
honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa.
En mås seglade skriande över Orfeus, den stolte mannen i grönt
med en harpa utan strängar. Nymferna runt omkring honom var ärgade men själv hade han
renoverats för några år sedan. Måsen slog sig ner i toppen på en gatlykta. Hon
älskade ljudet av måsarnas rop, det påminde henne om att hon trots allt levde vid
kusten. En dov känsla av instängdhet lämnade henne för en stund och hennes tankar
lånade frihetens vingar. Hon tog ett djupt andetag och bara njöt.
Den digitala klockan på ett av husen återkallade henne till
verkligheten, 17.38. Det var en tidig vårdag, solen värmde men det blev ändå kallt att
sitta still. Hon reste sig, knäppte jackan och stoppade händerna i fickorna. Det satt
mycket folk på den breda trappan. En man försökte hjälpa sin unge att få i sig en
korv. Korven kom rätt men det var värre med senapen som envist hamnade utanför.
Kladdigt. Hon såg ut över torget.
Grönsakshandlarna hade börjat packa ihop.
– Sofia !
Hon vände sig om och fick syn på Katti ett stycke bort. Grattis
Katti, bara femton minuter sen. Hon såg på väninnan som kom gående mot henne så fort
skohöjden tillät. Det gav verkligen ett intryck av att hon ansträngt sig för att hinna
i tid. Håret var uppsatt i en lös knut i nacken. Några slingor av sidohåret var
noggrant utdragna och sprayade, så att det hela såg lagom spontant ut. En omsorgsfull
sminkning, som inte var gjord på morgonen, avslöjade dock att för Katti var konsten att
passa tider en fråga om prioritering, att komma i tid låg inte överst på listan. Det
var inte meningen att nonchalera sina vänner, Katti var bara en smula fåfäng och Sofia
hade vant sig vid hennes sätt.
– Förlåt att jag är sen, har du väntat länge? Å va
länge sen vi gick på bio. Vi köper en stor popcorn och bara myser!
De gick arm i arm över torget mot Filmstaden.
– Damerna, sista chansen på jordgubbarna. Varsågod! Smaka
sommaren.
Katti stannade till för att sedan ivrigt dra med sig Sofia utom
hörhåll för mannen med frukten.
– Visst var han lik turken, skrattade hon, turken om tjugo
år!
Sofia såg oförstående på henne.
– Viktor, minns du inte att vi kallade honom turken? Du kommer
väl ihåg hans mörka hår och enorma ögonbryn? Han var ju så ful! Fast du var lite
småförtjust i honom…
– Näe! Sofia tilldelade Katti en knuff i sidan.
– Jag skämtar bara. Han brukade stå och vänta på dig efter
gympan, för att ha sällskap med dig hem, minns du? Vi tyckte det var så pinsamt. En
gång gömde vi hans mattebok för att han inte skulle hinna...
– Geografi. Vi skulle ha skriftligt förhör nästa dag så
han fick följa med fröken och hämta ett låneexemplar...
– Och vi sprang hela vägen ner till bussarna! Men det värsta
var nog när han hade tagit din ylletröja och påstod att han hittat den i matsalen och
tagit upp den åt dig.
– Gjorde han? Sofia rynkade pannan, inte för att det spelade
någon roll, men ändå…
– Jaa, det var Kristian och Hasse som fick honom att erkänna
stöld och be om förlåtelse!
En våg av obehag sköljde över henne. Hon höll andan och lät
den passera. Det där tillhörde dåtiden, första terminen i sjuan. Nu var det
vårterminen 1998 och bara två månader kvar i högstadiet. Viktor hade bytt skola i
åttan. När han slutade sörjde ingen. Han hade jämt varit sur och hållit sig undan.
Det var i alla fall vad alla tyckte och själv brydde hon sig inte längre, inte alls
faktiskt.
– Va konstig han var egentligen, sa Katti, eller hur?
Sofia såg undrande på Katti:
– Vem då?
– Viktor.
Sofia ryckte på axlarna:
– Äsch, jag har hört att hela hans familj var lite underlig.
Hans pappa hade visst suttit inne, eller så var det hans mamma som var psykfall, jag vet
inte riktigt.
Den klassiska doften av popcorn slog emot dem. Det var rätt mycket
folk i biljettkön, men lite trängsel förhöjer stämningen. Katti hade ryckt åt sig
filmtidningen och började högläsningen av vilka stjärnor som drar mest publik och
senaste nytt om Brad Pitt och Leonardo DiCaprio.
– Katti, jag måste på toa. Sofia räckte över en
hundralapp.
– OK tjejen, vi möts vid kaffeautomaten.
Hon krånglade sig fram till damtoaletten och den sedvanliga kön.
Det kunde varit värre, hon behövde inte vänta så länge på sin tur. Hon låste
dörren och hängde jackan på dörrknoppen, tog en bit papper och lade på sitsen för
att slutligen sjunka ner på toalettstolen, äntligen! 
"Vill
du ensamheten finna, kan du här en stund försvinna". Hon log och tänkte på
landstället och den lilla träskylten som hängde på "dasset". Hon snurrade
på pappershållaren för att få tag på änden. Leendet stelnade och förbyttes till en
klump i halsen. Hjärtat började bulta i bröstet. Blicken flackade längs den
fullklottrade toalettdörren, men det var ingen tvekan, till höger kände hon igen en
liten blomma och en handstil som stack henne i ögonen. Hon läste:
I love Viktor = sant. Fia 25/9 -95
Det var inte det att hon inte mindes, det var bara det att hon hade
glömt.
Nina Grennstam
Gymnastiklärare, Stockholm
