I slutet av sommaren var jag ute och vandrade i fjällen. När den första dagen var slut satte vi upp tältet för att sova.
Vi låg i våra sovsäckar och läste Psaltaren 121 när det plötsligt började regna. Vi öppnade innertältet, kollade ut i absiden och såg att en pöl började bildas vid ingången. Tältet stod i en liten sluttning så om pölen skulle bli för stor och svämma över skulle hela vårt innertält bli blött.
Jag kände mig orolig och kunde inte somna så jag läste psalmen igen.
Vi flyttade in allt som behövde vara torrt i innertältet samtidigt som regnet började forsa ner. Jag kände mig orolig och kunde inte somna så jag läste psalmen igen, och den här gången fastnade jag vid den sista versen: Herren ska bevara din utgång och din ingång, från nu och till evig tid. Så jag bad det om och om igen. ”Herre, bevara vår utgång och vår ingång till tältet, från nu och till evig tid.” Efter några minuter lättade regnet. Jag kollade ut i absiden igen och pölen var helt borta och jag kunde sova gott hela natten i ett torrt tält.
