Gilla artikeln! (Inte gillad än.)

I somras blev jag färdig med mina studier för att bli socionom. I utbildningen ingår en ganska lång praktik som sträcker sig över en hel termin.

Jag gjorde min praktik på ett kontor för barn- och ungdomsutredning där jag träffade många människor. Ganska tidigt under min tid där förstod jag att en av mina kollegor och hennes man kämpade för att få barn och var mycket ledsna över att de inte hade några. Jag och min pojkvän bad därför för dem ett par kvällar, men glömde sedan bort det. Månaderna gick och dagen kom då jag skulle lämna arbetsplatsen. Vid eftermiddagskaffet precis innan vi skulle gå hem berättade min kollega att hon var gravid och att hon hade passerat den mest kritiska delen av graviditeten.

 Jag räknade snabbt ut att hon måste blivit gravid i samma veva som vi bett för henne!

Jag räknade snabbt ut att hon måste blivit gravid i samma veva som vi bett för henne! För mig blev det en påminnelse om att Gud hör mina böner även när jag själv tycker att ett bönesvar vore osannolikt och därför kanske är nonchalant i min bön. Tårarna började rinna på min kollega då jag berättade om våra tafatta böner och jag fick möjlighet att berätta om min tro. Det kändes stort och mäktigt!

Foto:
Gilla artikeln! (Inte gillad än.)
DELA
Föregående artikelVems barn är du?