Januarikvällen är både mörk och kall. Jag står i snön utanför biblioteket och läser lappen på dörren: ”Stängt för allmänheten på grund av covid-19”. I handen håller jag böckerna med utgången lånetid som måste lämnas tillbaka för att undvika orimligt stora bötesbelopp. Tydligen krävs både kort och kod för att komma in. Ett passerkort har jag med mig, men koden glömde jag bort direkt jag när fick den i höstas. De 18 minusgraderna biter. Jag borde ha tagit på mig mössa. Mina övriga kläder är inte heller anpassade efter temperaturen.
Pinsamt nog är det först då jag kommer på tanken att be.
Efter 10 minuter börjar jag ge upp hoppet om att någon ska ha vägarna förbi. Pinsamt nog är det först då jag kommer på tanken att be. ”Skicka någon som öppnar dörren, tack” tänker jag till Gud. I exakt samma ögonblick hör jag fotsteg i snön bakom mig. Det är en annan student som ska in i biblioteket som har med sig både kort och kod så vi kan komma in.
Var den tajmingen bara en slump? Kanske. Men för mig var det i alla fall en uppmuntran.
