I somras var jag ledare på ett ungdomsläger där det under ett möte öppnades upp för att be om helande. De som hade någon smärta eller sjukdom skulle räcka upp händerna och vi andra skulle gå fram och be för dem. Det var några dagar in på lägret, jag var trött, lite otaggad och tänkte tyvärr direkt att det, utifrån tidigare gånger jag bett för folk, säkert inte skulle hända något. Jag gick i alla fall fram till en kille som egentligen hjälpte till i köket men som på grund av att han hade fått ont i handleden inte kunde det längre. Jag la min hand på hans handled och bad en kort och uppgiven bön. När jag hade avslutat bönen och tittade på honom log han brett, grät och började skrikande hoppa av lycka! Han kände ingen smärta längre och började röra på handleden som vanligt! Jag blev helt chockad men snart också väldigt rörd och drabbad av Guds kärlek. Gud använde mig när jag var trött, hade svag tro och var otaggad. Det var häftigt! Och kanske är det de bästa tillfällena egentligen, för det är ju då, i vår svaghet, som Gud får vara störst och kan få all ära!

Foto: Lampos Aritonang, Unsplash
DELA
Föregående artikelMöte med den uppståndne
Nästa artikelTimothy Keller